När jag var liten hade under en tid min farsa flera olika jobb där han hoppade in. Dels hade han egen firma och så jobbade han extra på Lantmännen samt som försäljare på en firma som sålde regn och arbetskläder. Detta gjorde att han kunde vara flexibel och ”strunta i” att jobba ibland ifall det var något annat som behövde göras.
Det låter ju bra på pappret men om du går i lågstadiet kan det vara ett helvete. Ett beskrivande exempel är när lärare, rektorer, vaktmästare, övrig personal och framförallt matsalskärringarna hade tröttnat på det eviga tjatet om hur äcklig skolmaten var. Skolan bjöd helt enkelt in föräldrar så att de själva skulle kunna avgöra hur bra maten i själva verket var. Jag tror i efterhand att det även var till för att visa att personalen i matsalen inte hade en överdrivet angenäm arbetssituation. Givetvis var det hela en aning riggat. Föräldrar bjöds in en dag då det serverades hyggligt god mat. Inte överdrivet bra men ändå helt acceptabel. Med andra ord slapp dom fresta sina smaklökar med ”favoriter” som rispytt, potatisbullar och mandelfisk. Dessutom noterade jag att tanterna i matsalen var en aning trevligare än vanligt. Åtminstone dom som normalt surade och skällde.
Själv satt jag inte ont anandes och åt när jag helt plötsligt ser en bekant gestalt i andra änden av matsalen lydigt inrättad i köordning och allt. Farsan stod där med en aning tom blick och försökte hitta mig i myllret av skitungar.
- Ånej farsan, tänkte jag. Samtidigt som jag konstaterade att min klasskompis redan upptäckt honom och sprang fram o börja fjanta sig. Mikael var mästare på att göra grimaser och härma utvecklingsstörda som gick i särskolan.
Nu tycker ni troligen att jag är löjlig. Men när jag berättar för er att jag än idag minns att den sammanlagda summan föräldrar som dök upp i matsalen den dagen nådde fyra ökar säkert er förståelse för mitt missnöje. Lägg till att närmare 500 elever åt i denna matsal en dag så blir det enkel matematik av det hela. Inte ens en procent av föräldrarna nappade på erbjudandet. Det betyder att statistiskt sett mindre än en förälder per årskull. Men givetvis var farsan där. Jag minns att han senare på kvällen låg i soffan och läste Expressen när morsan frågade hur maten var?
- Jo den var väl helt okej, svarade han. Egentligen totalt oengagerad så jag fattar inte vad han skulle där och göra.
Vid ett annat tillfälle var jag precis i färd med att göra en inspark på skolans fotbollsplan när jag i ögonvrån ser ett par tre ungar komma springandes rätt över planen skrikandes: - Janne, Janne, Janne! När jag vänder mig om ser jag farsan på väg mot lärarrummet med nån jävla lapp i högsta hugg. Hur viktig kunde den lappen vara? Min farsa var klasspappa och brukade ibland spela hockey och fotboll med oss så alla kände igen honom.
Petitesserna jag nu beskrivit överskuggas dock av följande klassiker som upprepades med jämna mellanrum under låg och mellanstadiet. Det hela utspelade sig på den tiden då mer eller mindre alla småskolelärare och lärarinnor fortfarande trodde på gud. Åtminstone i Småland. Alla avslutningar hölls under högtidliga former i Gislaveds kyrka. Två och två hand i hand gick vi från Gullviveskolan till kyrkan. På den korta vägen passerades även sjukhuset och långvården där skulle man hålla sig i skinnet och inte gapa, skrika eller ge tjuvnyp. En och annan hiskelig grimas kunde dock i smyg utdelas åt någon gamling som satts på rast i friska luften.
Inför varje avslutning såväl vid jul som under den blomstertid fick vi stränga anvisningar av våra lärare att inte sitta och stirra upp i taket under själva gudstjänsten. Detta förbryllade mig då och gör det även än idag i viss mån. Skall man inför guds fruktan sitta med huvudet nedböjt och med mössan i hand eller vad det så enkelt att det i deras ögon inte såg snyggt ut med hundratals ungar som satt och stirrade med en förbluffad håglöshet på de skickliga målningarna i taket. Jag minns hur jag redan då tyckte att det var jävligt konstigt att man målade änglar och demoner i taket och på väggarna men man fick inte titta på dom. När för en gång skull den gudsförgätna pöbeln av fabriksarbetarbarn satt i guds hus fick de inte ens insupa herrens budskap till fullo utan skulle tuktas till underkastelse. Jag finner det än idag besynnerligt. Kanske hade någon av oss kunnat räddas från ett liv nedlusat med ondskefull homostinn musik och blodig skräckfilm om vi bara hade fått chansen att lockas in i guds rike via dessa målningar.
Väl inne i kyrkan skulle man som sagt sitta med mössan i hand både bokstavligt och bildligt talat och dessutom hålla truten och inte slåss. Sedan skulle man sjunga med i psalmer och be böner (nej detta utspelar sig inte på Emils tid utan på den tiden Ingemar Stenmark var Sveriges Kung) för full hals och gärna se ut som om man menade det man sa och sjöng.
Nu var kyrkan proppfull. Det tisslades och tasslades här och där. Den gudfruktiga lärarkåren bevakade oroligt massan med hökögon. Ovanför de bakre raderna en våning upp fanns en utbyggnad där kyrkorgel var placerad samt ytterligare ett antal läktarplatser.
Kärringen som spelade kyrkorgel drog igång några halvdana ackord. Jag hade haft henne som mandolinlärarinna. Hon var alltid skitsur. Det där med att ”Musik skall byggas utav glädje” försvann tidigt ur mitt liv. Hur fan kunde hon gnälla på mitt spel så jävla illa som hon själv lira brukade jag tänka. Ungarna fuskade med i psalmerna så gott det gick. Vissa, som Mojje och Micke, hade höga ambitioner i ämnet musik och sjöng med gossig kastratstämma för att imponera på fröknar och magistrar. Men längst bak hörde man en barytonstämma. I sina bästa/sämsta stunder kanske till och med nere åt bashållet. Stämman överröstade alla de hundratals flicke och gossebarnen. Ingen kunde undgå den. En efter en började ungarna trotsa ”titta upp i taket förbudet” ty rösten kom från läktaren. När jag själv vände mig om för att titta ser jag farsan hjässa sticka upp med tidsenlig snedlugg och allt. Från golvet såg man nätt och jämt hans huvud sticka upp. Han sjöng. Jag skämdes. När väl allt var över står farsan redan på kyrktrappen iklädd rutig kavaj dagen till ära med solbrillor och en cig i mungipan. Han hade utsvängda jeans också bara så ni vet. Det är då det händer. Mikael, han med grimaserna, och några skolkamrater till har fått för sig att det är min farsa som spelar kyrkorgel eftersom dom bevisligen har sett hans huvud sjungandes på läktaren fanns ingen annan förklaring. Inga andra föräldrar var ju heller på plats så vad skulle han göra där om han inte spelade orgel?
- Är det du som spelar orgel, frågade Mikael.
- Ja, svarade min Farsa. Så vitt jag vet ljög han med andra ord. Det var helt okej att lura i barn allt möjligt på den tiden skall tilläggas. Om nu någon händelsevis fortfarande tror att min farsa var kantor på skolavslutningar i Gislaved på sjuttiotalet så kan jag nu meddela att med största sannolikhet var så inte fallet. Men med tanke på hur illa orgelspelet lät så kan jag inte vara helt säker.
