Conquering the Cons

Så sent som 80-talets andra hälft kunde man inte köpa Converse och absolut inte Vans var som helst. Att ha ett par ”Cons” eller Vans på fötterna var status utan dess like. Jag hade just slitit ut ett par målflagg/schackrutiga Vans så nu var det dags för nya skodon för att bättra på plattfötterna.

Personligen var jag tvungen att genomgå följande för att få ingå i den tuffa och rara skaran som gled runt i dom rätta pjucken.

Övertyga farsan om att få köpa ett par skor för 450 kronor (lätt 1000 spänn i dagsläget, förmodligen mer). Farsan hävdade självklart att dessa tygskor var av undermålig kvalité vilket givetvis var helt korrekt. Det gjorde att jag var tvungen att tjata mig över ytterligare ett hinder. Och nu det högsta hindret. Man var tvungen till att åka bil sju och en halv mil enkel resa till en skate-butik i Jönköping. För i Gislaved fanns dom inte. Det fanns enligt farsan lika bra på Domus för under en hundring. Men det var ju Bluff-Converse eller Adidas Biafra som vi brukade kalla dom.

En gång hade jag tagit ett par vita Adidas Biafra, målat de tre ränderna med tyg färg och skrivit med stadig hand just Adidas Biafra på de ställen där det normalt står Stan Smith. Det var stor succé i plugget. Det där dög ju till att göra ett hyfsat skämt. Att glida runt i på allvar var en annan femma. Det dög inte alls. Skulle Phil Lynott kila runt i ett par Domuspjuck? Knappast!

Farsan kontrade med att det fanns basketskor på Belås. Sportaffären i Gislaved. Men där fanns möjligen Nike eller Adidas basketskor. Även kallade: Thrash Metal Boots, Bay Area Boots och Testament Boots och dom använde man mer som vinterskor. Men skulle du ha Converse eller Vans var det Jönköping som gällde. Om du, Gud förbjude, suktade efter Road Runners bar resan mot Stockholm och det kunde inte ens jag tjata mig till. Helst av allt skulle farsan se att man köpte ett par Lejonskor och hade Fjällrävenjacka istället för amerikanskt skit som Converse och Levi’s.

Om vi nu beaktar resan i priset för tuffhet kan man alltså lägga till cirka 80 kronor (drygt 200 på mack nära dig idag) i bensin. Nu förstår även du att farsan höll på att tappa tålamodet. Lägg där till att han hävdade att hela lördagen var förstörd för denna resa och gubben (yngre än vad jag är idag) höll på att krevera.

När väl den stora lördagen kom var man ju givetvis svårt bakis. Det var väl det enda som fick farsan på lite bättre humör. Att med full rätt kunde köra upp en ur sängen tidigt på förmiddagen. Men utåt sett var han vrång som fan.

- Nu får du gå upp nån jävla gång om vi ska till den där förbannade rullbrädebutiken i Jönköping, röt han likt en orakad vicekorpral.

Att man härdade ut att sitta i samma bil som denna surpuppa till farsa i två timmar är bara ytterligare ett bevis på hur viktiga ”Consen” var. Han var skitsur och endera höll han käften och gjorde hiskeliga omkörningar på Nissastigen eller så orerade han om att man fick minst fyra par likadana på Domus. Jag var också tyst, illamående och törstig men målmedveten. Tack och lov hade jag lyckats lura på morsan och farsan Jason & the Scorchers så musiken i bilen gick åtminstone stå ut med. Väl inne i butiken köper jag givetvis ett par röda Converse till farsans stora förtret som tyckte att jag kunde välja något mer neutralt.

Som med allt annat skulle väl en psykolog bevisa att man blivit svårt traumatiserad i sin uppväxt på grund av detta. Att behöva föra en tung kamp för att få nånting på fötterna.  

Det behöver jag dock inte en psykolog till förresten. Det finns klara bevis på det.

Härom året när jag, Pontus, Larsson och Kicke var i USA löpte vi totalt amok i Converse/Vans-butikerna. De var ju så billiga och dessutom hade de ju kulörer och mönster som aldrig tagit sig över ”the pond”. Efter stoppet i San Francisco på vår road trip infördes emellertid totalt köpstopp på pjuck. Dessutom var vi något motvilligt tvungna att slänga alla skokartonger. Kofferten i bilen var helt jävla smockad med skor, skivor, böcker, starka såser, t-shirts, PEZ och annat krafs. Om inte det är en motreaktion på vår Converse-torra ungdom så vet inte jag. Nu har jag ”Cons” och Vans för en livstid hemma i garderoben. Men ska man vara den saltaste pysen i stan är det ju ett måste att se ut som en luffare men ha lika stor skogarderob som en ”Sex and the City”-kärring.

Det är synd om mig och Ryd

Snackade med unge herr Rydman häromdagen. Han satt och ondgjorde sig över hur jävliga brudarna såg ut tidigt 80-tal. Ja i stort sett hela decenniet. Inte nog med att musiken började kuka ur det hela kombinerades av rysliga moden. Allt luktade, såg ut, smakade, kändes som plast på något vis. Ljudproduktionerna ackompanjerade, frisyrer och pösjeans jävligt bra. Extremt hög och retligt utstickande snärtig virvel för att nämna något. Reverben gjorde statskupp i vartenda studio och tog över makten över ljudbilden.

Ja, ja kom nu inte och tjafsa om undantag som ”Kill ’em All”, ”Holy Diver” och ”Appetite for Destruction” mm, etc. Listan kan bli lång med undantag jag vet. Men på det stora hela var det ett fiasko.

Speciellt synd om mig och Rydman är det för att just då vi börjar intressera oss mer för brudar än för Iron Maiden, Puch Dakota och Lego. Ja då ska modet se till att de ser dummare ut än på hela 1900-talet. Åtminstone föredrar jag modet från både 20, 40, 50 (som det var då, inte dagens billiga kopior) 60 och 70-talet framför 80-talet.

Kim Wilde var i och för sig het på första plattan men den kom ju redan 81. Den är i gränslandet där allting inte hunnit bli dumt.

Sedan kom hiskeliga frisyrer, för korta brallor (på längden inte skatehäng), Nivea på läpparna, plastkulor runt halsen och pösbyxor med en suverän förmåga att dölja vilken sexig röv som helst.

Nu ska ju erkännas att vi själva såg väl ut som ”hej kom o hjälp mig” med pottfrissa som var på utväxt och dunjacka. Men det är inte det som är poängen. Poängen är att vi under vår ståndaktigaste period av livet tvingats, tack vare något så banalt som mode och popmusik-industrin, leva med 80-talets osexighet.

Inte för att det inte anspelades på sex detta årtionde det är ju Samantha Fox och Madonna levande bevis på men i ärlighetens namn så spöar ju Birgitte Bardot och Lauren Bacall sexighetsskiten ur dom.

Ett lysande exempel är Lita Ford. 80-talet var inte snällt mot henne. I Runaways var man djupt förälskade i henne. Men med 80-talsfrissan kunde man ju lika gärna fantisera om Marie Fredriksson. Detsamma gäller ju Ozzy’s val av barberare under denna period. Joan Jett klarar sig dock hyggligt. Fast de e klart henne käftar man inte med. Då blåser hon ju skallen av en.

Ni som var för unga eller för gamla för att varit med om detta ofog kommer nu opponera er och säga följande: - Varför hängde ni inte med hårdrocksbrudarna då om ni e så jävla tuffa, stick to your own kind, för fan!

Svaret är enkelt. Det fanns inga hårdrocksbrudar. Om du var på t ex Accept (var väl annorlunda på Bon Jovi gissar jag men de räknas inte) i Scandinavium och där var 9000 pers. Så var kanske 25 brudar. Dom såg i bästa fall ut som Girlschool-medlemmar och då snackar jag inte om dom ”snygga” brudarna i Girlschool.

Det jävligaste är att jag och unge herr Rydman under de senaste åren åter tvingats uppleva dessa svåra och traumatiska år igen. Den nya vågen av 80-tals flams har hållit i sig tillräckligt länge nu.

Med andra ord till alla ni killar som springer runt med kärringlugg i dagsläget bara för att ni sett gamla bilder att ”vi” hade det. Glöm det. Vi hade det för att vi inte hade något val. Endera tvångsklippta eller så hade inte Gillan-frissan hunnit växa ut bara.

Okej ni som är för unga för att begripa bättre och har Okej som förebild. Men snälla ni som är gamla nog. Skona oss från denna plåga. Innan jag börjar tro att dom skall lägga presenning över folkölen efter kl åtta och sitter och oroar mig för att ryssen anfalla igen.

Knutsson och Larssons Julevangelium

En Juldag i Gislaved för länge, länge sedan var jag och Larsson som vanligt ute och söp. Nä ska jag va riktigt ärlig var det inte så förbannat längesedan. Tillräckligt nyligen för att man skulle kunna begära klokare beteende än det som följer.

I vilket fall som helst vi var glada i hågen, med alla julklappspengarna i bakfickan och med ett ”par” innanför västen satt vi hemma hos min kusin Daniel. Vi var nöjda med livet. Nöjda med livet på ett korkat vis som bara en halvpackad jävel med usla framtidsutsikter kan vara. Där satt även Mange. Han surade lite över att vi hade vissa planer på att gå ut på lokal. Att vi dessutom hade planer på att gå till Gisaleparken gjorde honom riktigt trumpen. Han ville helst bara sitta och supa och garva åt gamla minnen. När det blev som allra roligast på minnesfronten måste Mange plocka fram och ta sig en dutt på sin astmaspray. I övrigt hade Mange lätt för att hålla sig för skratt. Dels för att julen e fruktansvärt tråkig och dels för att hans syskonbarn var bortskämda och krävde dyra julklappar.

Det här med att bege sig ut på lokal är inte allt för enkelt i Gislaved just denna heliga dag. I Gisleparken var det traditionell ”hemvändarkväll”. Bara namnet får mig fortfarande att spy. Inte för att jag har något emot att träffa kompisar från förr. Men jag tycker det är något förbannat tragiskt och samtidigt självgott över hela konceptet. Hur som haver skulle inte jag och Larsson behöva bekymra oss.  Daniel hade redan deklarerat att det var slutsålt i parken. Manges protester till trots så skulle jag och Larsson ändå tvunget upp till parken för att se om vi inte kunde bli insläppta trots allt. Mange surade och gick upp för att se om hans älsklingsställe Gåsen kanske var öppet.

-          Har man tur så firar inte ägarna jul, muttrade han.

Men mycket riktigt var det lapp på luckan och kalla handen när vi kom till Gisleparken. Vakterna var väl inte helt imponerade av varken mig eller Larsson. Min kusin Daniel granskades men släpptes in eftersom han hade förköpsbiljett. Med världens sämsta hållning vinglade den en och nittiofem långe Daniel Sandnesaunet in i parken. Vad göra nu? Hotellet var ju tydligen stängt. Det enda stället som egentligen är någorlunda tillfredställande i Gislaved. Vi brukade tårögt minnas Hotell Nissastigens storhetsperiod. Fy fan vad roligt vi hade haft.

Jag och Larsson lommade skamset upp mot parkeringen vid Gisleparken. Klockan var ju bara barnet denna juldag och festandet var redan över. Vi tog varsin klunk på fickpluntan men då kom dom som en skänk från ovan. En karavan av vise män. Men inte på kameler utan i taxibilar. Drösvis med taxis med pessfulla gislavedsbor på väg till parken. Uppklädda i bästa gå bort kostymerna och med nyrakade hakor vinglade gubbar i alla åldrar ur taxibilar för att vrålsupa i Gisleparken.

Jag och Larsson tittade på varandra.

-          Fan vi åker till High Chaparral, sa vi unisont. High Chaparral detta finnvedens nöjesimperium. Va fan har det dugt åt Formel 1 förare, Carola och Johnny Cash så duger det åt oss en sketen juldag. Deras bar ser ju ut som tagen ur en spagetti-western med buffelhuvud och allt på väggen. Speciellt långt kan de ju inte va. Dit hade man ju cyklat en massa gånger som liten.

Vi hoppade in i första bästa taxi. Satte oss båda två i baksätet och kommenderade att bli körda till westernstaden med rask fart. I baksätet satt vi glatt och fjantade oss samtidigt som vi drack på brännvinet som jag antingen snott eller tjatat mig till av farsan.

Det är några mil på riktigt öde skogsvägar till High Chaparral så snart var färdkosten slut. Lite synd var det ju att inte Daniel var med. Han var nämligen specialist på att sno klosterlikör på saloonen. Som han själv sa, ingen har så långa smala armar som jag. Har för mig att han har ett personligt rekord på sju flaskor på en kväll.

Taxin stannade utanför saloonen. Resan på de vingliga småvägarna hade gjort mig lite yr och illamående. Jag ställde mig och spydde direkt utanför taxin medan Larsson betalade resan. Vi skyndade mot saloonen men redan en bra bit innan dörren stod vakten och pekade nekande med ett finger. Vi vände på klacken och hann precis hindra taxin vi redan åkt dit med för att ta den, lika lång väg tillbaka. Så gick det till en välsignad jul när Knutsson och Larsson gjorde av med alla sina julklappspengar på taxiresor i den småländska midvinternatten. Värt vart enda öre.

Inbördeskrig är OKEJ

Fick boken om tidningen OKEJ i födelsedagspresent. Boken är skriven av Jörgen Holmstedt som också skrev på OKEJ. Skummade genom den ganska snabbt men jag fastnade såklart för vissa saker. Främst reportaget om thrash metal är intressant. Dels för att den musiken betydde otroligt mycket för mig när den kom. Men framförallt för att delen om thrash inte handlar så mycket om musiken utan om hur mycket skit journalisterna på OKEJ fick ta för att de inte begrep sig på denna nya genre. Thrash eller trash som man slarvigt skrev i pressen och även OKEJ i början, de kallade även Mantas i Venom för Mandos till mitt stora förtret, var tydligen för skitigt och finnigt för Anders Tengner, Stefan Johansson och främst Jörgen Holmstedt journalister på OKEJ. Inte för att jag ens som tonåring upplevde dom som journalister. Snarare ett gäng bortskämda ungar som fick glidarjobb på OKEJ.  Inte minst Tengner var jävligt duktigt på att sätta sig själv i centrum genom att yra om hur mycket polare han var med diverse celebriteter. I OKEJ-boken erkänner de tre att de inte fattade sig på denna nya subgenre till metal. Till min stora förtjusning publiceras i boken en arg insändare i fallet thrash metal. Jag har nedan skrivit av insändaren, det är mycket underhållande läsning:

Underbart är RÅTT!

Vem f-n tror Jörgen ”Thrash” Holmstedt att han är? När man inte ens har lyssnat på EPn ”APOCALYPTIC RAIDS” med HELLHAMMER, så kan man inte uttala sig om THRASH-metall. Black, Thrash och Speed-metal är ju det bästa och råaste och underbaraste som finns i musikvärlden. Hur i h-e kan han få Voi Vod till en cementblandare. Exciter till ett formel 1-startfält och Slayer otäckt dåligt? Och säger man sen att Niel Turbin i Anthrax har kräksång, ja, då har väl inte Jörgen ”THRASH” hört de 3 offren i Heavy Load, som inte lyckas med FÖRSÖKEN till att sjunga – tala om kräksång! Hoppas Heavy Load (världens sämsta grupp) kommer splittras inom snar framtid. Om vi ska vara alldeles uppriktiga, så hoppas vi att ”THRASH” Holmstedt låter bli att skriva om hårdrock i OKEJ i fortsättningen, av den anledningen att den sorts artiklar han skriver drar ner hårdrockens status och får förbudsivrarna att ropa efter censur. PS. Vi har startat en ny organistation, RAHL (Rock Against Heavy Load). Intresserad kan vända sig till OKEJ för organisationens adress. DS.

”MANOWAR OCH EXILE 4EVER”

Jag blev genast tvungen att lyssna på Exciter då ljudet av ett Formel 1-startfält är bland det bästa jag vet. Jag vet inte hur längesedan det var sedan jag lyssnade på Exciter senast men jag blev väl inte direkt besviken men det är klart att med dagens mått mätt låter dom ju förhållandevis melodiösa. Inte lika vansinnigt som ett Formel 1-startfält. Tungt sound dock, klassisk metal snarare än thrash.

Nu kan jag avslöja att bakom insändaren står ingen mindre än den jovialiske gamle Exile-basisten Mikael Pettersson. Han hade alltid något jävelskap eller upptåg på gång. Få kunde väl reta upp sig på skitsaker som han. Nu var ju thrash extremt viktigt för oss som var tonåringar då det fenomenet dök upp. Det är möjligt att han varit ivrigt påhejad av de andra Exile-medlemmarna och diverse andra ”metalfascister” från Halmstad. Men jag är tämligen säker på att han suttit vid skrivmaskinen. OKEJ som på sätt och vis stressat igång ”kriget” mellan syntare och hårdrockare (ett ämne som jag kommer utreda framöver) hade nu startat ett inbördeskrig bland hårdrockare. Och nu kommer det riktigt intressanta. Om ni tror att organisationen RAHL (Rock Against Heavy Load) var ett tomt hot är jag idag stolt att meddela att så inte är fallet. Nej för farao! Micke Pettersson gick runt till alla kompisar han hade och samlade in allt vad som fans i Heavy Load-väg. Hela Halmstad med omnejd dammsögs på plattor med ”de 3 offren” Ragne, Styrbjörn och Eddy Malms hesa försök till sång. Under mycket pompa och ståt ackompanjerade av alkohol gick sedan RAHL en lördagskväll ut på en fotbollsplan och kastade en back full med Heavy Load-plattor likt frisbees över planen. Själv bodde jag inte i Halmstad då detta utspelade sig så jag har ett par plattor med ”de 3 offren” i min hylla. Sedan ryktas det att Dennis Pålsson som under denna epok ägde ”Full Speed at High Level” vägrade skänka den till RAHL. Redan då fanns det tydligen en medvetenhet att just den plattan hade ett värde. Pengarna gick före ideologi. Men övriga titlar: Metal Conquest, Death Or Glory samt Stronger Than Evil plus affischer och singlar singlades glatt högt i skyn i den halländska lördagskvällen. Som Heavy Load sjunger i låten Saturday Night: No Wonder why I’m feelin’ high…