Det är synd om mig och Ryd

Snackade med unge herr Rydman häromdagen. Han satt och ondgjorde sig över hur jävliga brudarna såg ut tidigt 80-tal. Ja i stort sett hela decenniet. Inte nog med att musiken började kuka ur det hela kombinerades av rysliga moden. Allt luktade, såg ut, smakade, kändes som plast på något vis. Ljudproduktionerna ackompanjerade, frisyrer och pösjeans jävligt bra. Extremt hög och retligt utstickande snärtig virvel för att nämna något. Reverben gjorde statskupp i vartenda studio och tog över makten över ljudbilden.

Ja, ja kom nu inte och tjafsa om undantag som ”Kill ’em All”, ”Holy Diver” och ”Appetite for Destruction” mm, etc. Listan kan bli lång med undantag jag vet. Men på det stora hela var det ett fiasko.

Speciellt synd om mig och Rydman är det för att just då vi börjar intressera oss mer för brudar än för Iron Maiden, Puch Dakota och Lego. Ja då ska modet se till att de ser dummare ut än på hela 1900-talet. Åtminstone föredrar jag modet från både 20, 40, 50 (som det var då, inte dagens billiga kopior) 60 och 70-talet framför 80-talet.

Kim Wilde var i och för sig het på första plattan men den kom ju redan 81. Den är i gränslandet där allting inte hunnit bli dumt.

Sedan kom hiskeliga frisyrer, för korta brallor (på längden inte skatehäng), Nivea på läpparna, plastkulor runt halsen och pösbyxor med en suverän förmåga att dölja vilken sexig röv som helst.

Nu ska ju erkännas att vi själva såg väl ut som ”hej kom o hjälp mig” med pottfrissa som var på utväxt och dunjacka. Men det är inte det som är poängen. Poängen är att vi under vår ståndaktigaste period av livet tvingats, tack vare något så banalt som mode och popmusik-industrin, leva med 80-talets osexighet.

Inte för att det inte anspelades på sex detta årtionde det är ju Samantha Fox och Madonna levande bevis på men i ärlighetens namn så spöar ju Birgitte Bardot och Lauren Bacall sexighetsskiten ur dom.

Ett lysande exempel är Lita Ford. 80-talet var inte snällt mot henne. I Runaways var man djupt förälskade i henne. Men med 80-talsfrissan kunde man ju lika gärna fantisera om Marie Fredriksson. Detsamma gäller ju Ozzy’s val av barberare under denna period. Joan Jett klarar sig dock hyggligt. Fast de e klart henne käftar man inte med. Då blåser hon ju skallen av en.

Ni som var för unga eller för gamla för att varit med om detta ofog kommer nu opponera er och säga följande: - Varför hängde ni inte med hårdrocksbrudarna då om ni e så jävla tuffa, stick to your own kind, för fan!

Svaret är enkelt. Det fanns inga hårdrocksbrudar. Om du var på t ex Accept (var väl annorlunda på Bon Jovi gissar jag men de räknas inte) i Scandinavium och där var 9000 pers. Så var kanske 25 brudar. Dom såg i bästa fall ut som Girlschool-medlemmar och då snackar jag inte om dom ”snygga” brudarna i Girlschool.

Det jävligaste är att jag och unge herr Rydman under de senaste åren åter tvingats uppleva dessa svåra och traumatiska år igen. Den nya vågen av 80-tals flams har hållit i sig tillräckligt länge nu.

Med andra ord till alla ni killar som springer runt med kärringlugg i dagsläget bara för att ni sett gamla bilder att ”vi” hade det. Glöm det. Vi hade det för att vi inte hade något val. Endera tvångsklippta eller så hade inte Gillan-frissan hunnit växa ut bara.

Okej ni som är för unga för att begripa bättre och har Okej som förebild. Men snälla ni som är gamla nog. Skona oss från denna plåga. Innan jag börjar tro att dom skall lägga presenning över folkölen efter kl åtta och sitter och oroar mig för att ryssen anfalla igen.