Knutsson och Larssons Julevangelium

En Juldag i Gislaved för länge, länge sedan var jag och Larsson som vanligt ute och söp. Nä ska jag va riktigt ärlig var det inte så förbannat längesedan. Tillräckligt nyligen för att man skulle kunna begära klokare beteende än det som följer.

I vilket fall som helst vi var glada i hågen, med alla julklappspengarna i bakfickan och med ett ”par” innanför västen satt vi hemma hos min kusin Daniel. Vi var nöjda med livet. Nöjda med livet på ett korkat vis som bara en halvpackad jävel med usla framtidsutsikter kan vara. Där satt även Mange. Han surade lite över att vi hade vissa planer på att gå ut på lokal. Att vi dessutom hade planer på att gå till Gisaleparken gjorde honom riktigt trumpen. Han ville helst bara sitta och supa och garva åt gamla minnen. När det blev som allra roligast på minnesfronten måste Mange plocka fram och ta sig en dutt på sin astmaspray. I övrigt hade Mange lätt för att hålla sig för skratt. Dels för att julen e fruktansvärt tråkig och dels för att hans syskonbarn var bortskämda och krävde dyra julklappar.

Det här med att bege sig ut på lokal är inte allt för enkelt i Gislaved just denna heliga dag. I Gisleparken var det traditionell ”hemvändarkväll”. Bara namnet får mig fortfarande att spy. Inte för att jag har något emot att träffa kompisar från förr. Men jag tycker det är något förbannat tragiskt och samtidigt självgott över hela konceptet. Hur som haver skulle inte jag och Larsson behöva bekymra oss.  Daniel hade redan deklarerat att det var slutsålt i parken. Manges protester till trots så skulle jag och Larsson ändå tvunget upp till parken för att se om vi inte kunde bli insläppta trots allt. Mange surade och gick upp för att se om hans älsklingsställe Gåsen kanske var öppet.

-          Har man tur så firar inte ägarna jul, muttrade han.

Men mycket riktigt var det lapp på luckan och kalla handen när vi kom till Gisleparken. Vakterna var väl inte helt imponerade av varken mig eller Larsson. Min kusin Daniel granskades men släpptes in eftersom han hade förköpsbiljett. Med världens sämsta hållning vinglade den en och nittiofem långe Daniel Sandnesaunet in i parken. Vad göra nu? Hotellet var ju tydligen stängt. Det enda stället som egentligen är någorlunda tillfredställande i Gislaved. Vi brukade tårögt minnas Hotell Nissastigens storhetsperiod. Fy fan vad roligt vi hade haft.

Jag och Larsson lommade skamset upp mot parkeringen vid Gisleparken. Klockan var ju bara barnet denna juldag och festandet var redan över. Vi tog varsin klunk på fickpluntan men då kom dom som en skänk från ovan. En karavan av vise män. Men inte på kameler utan i taxibilar. Drösvis med taxis med pessfulla gislavedsbor på väg till parken. Uppklädda i bästa gå bort kostymerna och med nyrakade hakor vinglade gubbar i alla åldrar ur taxibilar för att vrålsupa i Gisleparken.

Jag och Larsson tittade på varandra.

-          Fan vi åker till High Chaparral, sa vi unisont. High Chaparral detta finnvedens nöjesimperium. Va fan har det dugt åt Formel 1 förare, Carola och Johnny Cash så duger det åt oss en sketen juldag. Deras bar ser ju ut som tagen ur en spagetti-western med buffelhuvud och allt på väggen. Speciellt långt kan de ju inte va. Dit hade man ju cyklat en massa gånger som liten.

Vi hoppade in i första bästa taxi. Satte oss båda två i baksätet och kommenderade att bli körda till westernstaden med rask fart. I baksätet satt vi glatt och fjantade oss samtidigt som vi drack på brännvinet som jag antingen snott eller tjatat mig till av farsan.

Det är några mil på riktigt öde skogsvägar till High Chaparral så snart var färdkosten slut. Lite synd var det ju att inte Daniel var med. Han var nämligen specialist på att sno klosterlikör på saloonen. Som han själv sa, ingen har så långa smala armar som jag. Har för mig att han har ett personligt rekord på sju flaskor på en kväll.

Taxin stannade utanför saloonen. Resan på de vingliga småvägarna hade gjort mig lite yr och illamående. Jag ställde mig och spydde direkt utanför taxin medan Larsson betalade resan. Vi skyndade mot saloonen men redan en bra bit innan dörren stod vakten och pekade nekande med ett finger. Vi vände på klacken och hann precis hindra taxin vi redan åkt dit med för att ta den, lika lång väg tillbaka. Så gick det till en välsignad jul när Knutsson och Larsson gjorde av med alla sina julklappspengar på taxiresor i den småländska midvinternatten. Värt vart enda öre.