Fadern, Sonen och den ohelige Kantorn.

När jag var liten hade under en tid min farsa flera olika jobb där han hoppade in. Dels hade han egen firma och så jobbade han extra på Lantmännen samt som försäljare på en firma som sålde regn och arbetskläder. Detta gjorde att han kunde vara flexibel och ”strunta i” att jobba ibland ifall det var något annat som behövde göras.

Det låter ju bra på pappret men om du går i lågstadiet kan det vara ett helvete. Ett beskrivande exempel är när lärare, rektorer, vaktmästare, övrig personal och framförallt matsalskärringarna hade tröttnat på det eviga tjatet om hur äcklig skolmaten var.  Skolan bjöd helt enkelt in föräldrar så att de själva skulle kunna avgöra hur bra maten i själva verket var. Jag tror i efterhand att det även var till för att visa att personalen i matsalen inte hade en överdrivet angenäm arbetssituation. Givetvis var det hela en aning riggat. Föräldrar bjöds in en dag då det serverades hyggligt god mat. Inte överdrivet bra men ändå helt acceptabel. Med andra ord slapp dom fresta sina smaklökar med ”favoriter” som rispytt, potatisbullar och mandelfisk.  Dessutom noterade jag att tanterna i matsalen var en aning trevligare än vanligt. Åtminstone dom som normalt surade och skällde.

Själv satt jag inte ont anandes och åt när jag helt plötsligt ser en bekant gestalt i andra änden av matsalen lydigt inrättad i köordning och allt. Farsan stod där med en aning tom blick och försökte hitta mig i myllret av skitungar.

-          Ånej farsan, tänkte jag. Samtidigt som jag konstaterade att min klasskompis redan upptäckt honom och sprang fram o börja fjanta sig. Mikael var mästare på att göra grimaser och härma utvecklingsstörda som gick i särskolan.

Nu tycker ni troligen att jag är löjlig. Men när jag berättar för er att jag än idag minns att den sammanlagda summan föräldrar som dök upp i matsalen den dagen nådde fyra ökar säkert er förståelse för mitt missnöje. Lägg till att närmare 500 elever åt i denna matsal en dag så blir det enkel matematik av det hela. Inte ens en procent av föräldrarna nappade på erbjudandet. Det betyder att statistiskt sett mindre än en förälder per årskull. Men givetvis var farsan där. Jag minns att han senare på kvällen låg i soffan och läste Expressen när morsan frågade hur maten var?

-          Jo den var väl helt okej, svarade han. Egentligen totalt oengagerad så jag fattar inte vad han skulle där och göra.

Vid ett annat tillfälle var jag precis i färd med att göra en inspark på skolans fotbollsplan när jag i ögonvrån ser ett par tre ungar komma springandes rätt över planen skrikandes: - Janne, Janne, Janne! När jag vänder mig om ser jag farsan på väg mot lärarrummet med nån jävla lapp i högsta hugg.  Hur viktig kunde den lappen vara? Min farsa var klasspappa och brukade ibland spela hockey och fotboll med oss så alla kände igen honom.

Petitesserna jag nu beskrivit överskuggas dock av följande klassiker som upprepades med jämna mellanrum under låg och mellanstadiet.  Det hela utspelade sig på den tiden då mer eller mindre alla småskolelärare och lärarinnor fortfarande trodde på gud. Åtminstone i Småland. Alla avslutningar hölls under högtidliga former i Gislaveds kyrka. Två och två hand i hand gick vi från Gullviveskolan till kyrkan. På den korta vägen passerades även sjukhuset och långvården där skulle man hålla sig i skinnet och inte gapa, skrika eller ge tjuvnyp. En och annan hiskelig grimas kunde dock i smyg utdelas åt någon gamling som satts på rast i friska luften.

Inför varje avslutning såväl vid jul som under den blomstertid fick vi stränga anvisningar av våra lärare att inte sitta och stirra upp i taket under själva gudstjänsten. Detta förbryllade mig då och gör det även än idag i viss mån. Skall man inför guds fruktan sitta med huvudet nedböjt och med mössan i hand eller vad det så enkelt att det i deras ögon inte såg snyggt ut med hundratals ungar som satt och stirrade med en förbluffad håglöshet på de skickliga målningarna i taket. Jag minns hur jag redan då tyckte att det var jävligt konstigt att man målade änglar och demoner i taket och på väggarna men man fick inte titta på dom. När för en gång skull den gudsförgätna pöbeln av fabriksarbetarbarn satt i guds hus fick de inte ens insupa herrens budskap till fullo utan skulle tuktas till underkastelse. Jag finner det än idag besynnerligt. Kanske hade någon av oss kunnat räddas från ett liv nedlusat med ondskefull homostinn musik och blodig skräckfilm om vi bara hade fått chansen att lockas in i guds rike via dessa målningar.

Väl inne i kyrkan skulle man som sagt sitta med mössan i hand både bokstavligt och bildligt talat och dessutom hålla truten och inte slåss. Sedan skulle man sjunga med i psalmer och be böner (nej detta utspelar sig inte på Emils tid utan på den tiden Ingemar Stenmark var Sveriges Kung) för full hals och gärna se ut som om man menade det man sa och sjöng.

Nu var kyrkan proppfull. Det tisslades och tasslades här och där. Den gudfruktiga lärarkåren bevakade oroligt massan med hökögon. Ovanför de bakre raderna en våning upp fanns en utbyggnad där kyrkorgel var placerad samt ytterligare ett antal läktarplatser.

Kärringen som spelade kyrkorgel drog igång några halvdana ackord. Jag hade haft henne som mandolinlärarinna. Hon var alltid skitsur. Det där med att ”Musik skall byggas utav glädje” försvann tidigt ur mitt liv. Hur fan kunde hon gnälla på mitt spel så jävla illa som hon själv lira brukade jag tänka. Ungarna fuskade med i psalmerna så gott det gick. Vissa, som Mojje och Micke, hade höga ambitioner i ämnet musik och sjöng med gossig kastratstämma för att imponera på fröknar och magistrar.  Men längst bak hörde man en barytonstämma. I sina bästa/sämsta stunder kanske till och med nere åt bashållet. Stämman överröstade alla de hundratals flicke och gossebarnen. Ingen kunde undgå den. En efter en började ungarna trotsa ”titta upp i taket förbudet” ty rösten kom från läktaren. När jag själv vände mig om för att titta ser jag farsan hjässa sticka upp med tidsenlig snedlugg och allt. Från golvet såg man nätt och jämt hans huvud sticka upp. Han sjöng. Jag skämdes. När väl allt var över står farsan redan på kyrktrappen iklädd rutig kavaj dagen till ära med solbrillor och en cig i mungipan. Han hade utsvängda jeans också bara så ni vet. Det är då det händer. Mikael, han med grimaserna, och några skolkamrater till har fått för sig att det är min farsa som spelar kyrkorgel eftersom dom bevisligen har sett hans huvud sjungandes på läktaren fanns ingen annan förklaring. Inga andra föräldrar var ju heller på plats så vad skulle han göra där om han inte spelade orgel?

-          Är det du som spelar orgel, frågade Mikael.

-          Ja, svarade min Farsa. Så vitt jag vet ljög han med andra ord. Det var helt okej att lura i barn allt möjligt på den tiden skall tilläggas. Om nu någon händelsevis fortfarande tror att min farsa var kantor på skolavslutningar i Gislaved på sjuttiotalet så kan jag nu meddela att med största sannolikhet var så inte fallet. Men med tanke på hur illa orgelspelet lät så kan jag inte vara helt säker.

Hakuna Matata Danskjävlar

De senaste åren har jag hört snack om att Danmark inte är som förr i tiden. Åsikterna har kommit från alla möjliga håll och inte minst min farsa har haft en del åsikter efter en dyr semester i Skagen. En del av ”kritiken” har nog bottnat i landets hårdföra attityd mot invandrare men även i att lite utav det, för oss svenskar så härliga, danska gemytet skulle ha fått ge plats för en striktare attityd. Danskar skall se ut som de alla är medlemmar i Gasolin och inte som medlemmar i Rotary. Är den slappa danska inställningen till livet alltså på väg att bli en historia blott.

Förr när jag själv bodde i södra Sverige var jag ofta i Danmark på diverse resor. De var allt från regelrätta fylleresor utan täckmantel till förtäckta sådana i samband med någon konsert eller Roskildefestival. Numera blir det kanske bara en gång om året och då är man tillräckligt dimmig för att inte själv kunna bilda sig någon uppfattning om urvattningen av den klassiska slappheten inför diverse faror och lockelser i livet som Danmark representerar. Denna lättja som vi svenskar gärna insuper någon gång då och då men aldrig själva skulle vilja ha in på farstuknuten. Det är skönt att veta att den finns där om man vill ha den men det är också jävligt skönt att det är ett rejält jävla sund emellan.

Man frågar sig helt enkelt om det är så ”illa” att Stig Helmer, Ernst-Hugos karaktär i Riget har haft sån jävla påverkan så att ”Danskjävlarna” en gång för alla tagit sig i kragen. Kanske bara för att de blivit trötta på att bli trakasserade av fisförnäma svenskar år ut och år in. Och nu står vi här besvikna när alla år av mobbing äntligen haft effekt med en dansk krona som är på tok för dyr och ett Christiania som bara är en tummetott av sitt forna jag. Nordens egna ”Hakuna Matata-folk” har börjat gå runt med näsan i vädret. Vem ska vi fnysa och garva åt nu? Nu när lillebror blivit stark och duktig. Har dom slutat röka och dricka en lille en också dom jävlarna? Har vi sett den siste långhårige dansken med mustasch, pipa, fjällrävenjacka, toppluva och längdåkningsskidor lite halvpackad i störtloppsbacken?

Nej ni kan alla vara fullkomligt lugna. Jag låg lite halvbakis på soffan hemma hos Paulo nere i Halmstad i lördags förmiddag. Efter en stunds bläddrande på kanalerna fastnade jag på Dansk TV2 och något som kunde liknas vid morgon TV på ettan och fyran. De dröjer inte länge innan de skålas och snapsas i denna direktsändning från Köpenhamn och jag känner igen mitt gamla Danmark direkt. Alla varningar om nyordning var bara en myt. En snapsexpert (snapse ekspert) presenterar en rad snapsar med jultouch (bland annat en med apelsin och saffran som jag dricker i detta nu) och programledarna varav en iförd döskalletröja dricker med vällust. Det yras om halvfems och halvfjerds hit och dit i en rasande fart och i munnen på varandra medan jag försöker snappa upp recepten. Jag vet att de figurerar vinexperter mm i svenska program med liknande upplägg men här är alla snobbfasoner som bortblåsta. Det springer runt en stor hundjävel i studio helt okontrollerat och i slutet av programmet sitter hela gänget och dricker julöl av budgetkaraktär, några ur dricksglas några direkt ur burken. Med andra ord ingen anledning till oro. Det är business as usual hos ”Vi e röe vi e vide”.

Ja just det jag höll på glömma. Ta en fem o halvfjerds flaska brännvin. Riv i skalet från en Ökologisk apelsin. Lägg i en påse saffran. Låt stå i fyr o tyve timmar. Sila genom ett kaffefilter. Drick upp. Glædelig jul!!!

Conquering the Cons

Så sent som 80-talets andra hälft kunde man inte köpa Converse och absolut inte Vans var som helst. Att ha ett par ”Cons” eller Vans på fötterna var status utan dess like. Jag hade just slitit ut ett par målflagg/schackrutiga Vans så nu var det dags för nya skodon för att bättra på plattfötterna.

Personligen var jag tvungen att genomgå följande för att få ingå i den tuffa och rara skaran som gled runt i dom rätta pjucken.

Övertyga farsan om att få köpa ett par skor för 450 kronor (lätt 1000 spänn i dagsläget, förmodligen mer). Farsan hävdade självklart att dessa tygskor var av undermålig kvalité vilket givetvis var helt korrekt. Det gjorde att jag var tvungen att tjata mig över ytterligare ett hinder. Och nu det högsta hindret. Man var tvungen till att åka bil sju och en halv mil enkel resa till en skate-butik i Jönköping. För i Gislaved fanns dom inte. Det fanns enligt farsan lika bra på Domus för under en hundring. Men det var ju Bluff-Converse eller Adidas Biafra som vi brukade kalla dom.

En gång hade jag tagit ett par vita Adidas Biafra, målat de tre ränderna med tyg färg och skrivit med stadig hand just Adidas Biafra på de ställen där det normalt står Stan Smith. Det var stor succé i plugget. Det där dög ju till att göra ett hyfsat skämt. Att glida runt i på allvar var en annan femma. Det dög inte alls. Skulle Phil Lynott kila runt i ett par Domuspjuck? Knappast!

Farsan kontrade med att det fanns basketskor på Belås. Sportaffären i Gislaved. Men där fanns möjligen Nike eller Adidas basketskor. Även kallade: Thrash Metal Boots, Bay Area Boots och Testament Boots och dom använde man mer som vinterskor. Men skulle du ha Converse eller Vans var det Jönköping som gällde. Om du, Gud förbjude, suktade efter Road Runners bar resan mot Stockholm och det kunde inte ens jag tjata mig till. Helst av allt skulle farsan se att man köpte ett par Lejonskor och hade Fjällrävenjacka istället för amerikanskt skit som Converse och Levi’s.

Om vi nu beaktar resan i priset för tuffhet kan man alltså lägga till cirka 80 kronor (drygt 200 på mack nära dig idag) i bensin. Nu förstår även du att farsan höll på att tappa tålamodet. Lägg där till att han hävdade att hela lördagen var förstörd för denna resa och gubben (yngre än vad jag är idag) höll på att krevera.

När väl den stora lördagen kom var man ju givetvis svårt bakis. Det var väl det enda som fick farsan på lite bättre humör. Att med full rätt kunde köra upp en ur sängen tidigt på förmiddagen. Men utåt sett var han vrång som fan.

- Nu får du gå upp nån jävla gång om vi ska till den där förbannade rullbrädebutiken i Jönköping, röt han likt en orakad vicekorpral.

Att man härdade ut att sitta i samma bil som denna surpuppa till farsa i två timmar är bara ytterligare ett bevis på hur viktiga ”Consen” var. Han var skitsur och endera höll han käften och gjorde hiskeliga omkörningar på Nissastigen eller så orerade han om att man fick minst fyra par likadana på Domus. Jag var också tyst, illamående och törstig men målmedveten. Tack och lov hade jag lyckats lura på morsan och farsan Jason & the Scorchers så musiken i bilen gick åtminstone stå ut med. Väl inne i butiken köper jag givetvis ett par röda Converse till farsans stora förtret som tyckte att jag kunde välja något mer neutralt.

Som med allt annat skulle väl en psykolog bevisa att man blivit svårt traumatiserad i sin uppväxt på grund av detta. Att behöva föra en tung kamp för att få nånting på fötterna.  

Det behöver jag dock inte en psykolog till förresten. Det finns klara bevis på det.

Härom året när jag, Pontus, Larsson och Kicke var i USA löpte vi totalt amok i Converse/Vans-butikerna. De var ju så billiga och dessutom hade de ju kulörer och mönster som aldrig tagit sig över ”the pond”. Efter stoppet i San Francisco på vår road trip infördes emellertid totalt köpstopp på pjuck. Dessutom var vi något motvilligt tvungna att slänga alla skokartonger. Kofferten i bilen var helt jävla smockad med skor, skivor, böcker, starka såser, t-shirts, PEZ och annat krafs. Om inte det är en motreaktion på vår Converse-torra ungdom så vet inte jag. Nu har jag ”Cons” och Vans för en livstid hemma i garderoben. Men ska man vara den saltaste pysen i stan är det ju ett måste att se ut som en luffare men ha lika stor skogarderob som en ”Sex and the City”-kärring.

Det är synd om mig och Ryd

Snackade med unge herr Rydman häromdagen. Han satt och ondgjorde sig över hur jävliga brudarna såg ut tidigt 80-tal. Ja i stort sett hela decenniet. Inte nog med att musiken började kuka ur det hela kombinerades av rysliga moden. Allt luktade, såg ut, smakade, kändes som plast på något vis. Ljudproduktionerna ackompanjerade, frisyrer och pösjeans jävligt bra. Extremt hög och retligt utstickande snärtig virvel för att nämna något. Reverben gjorde statskupp i vartenda studio och tog över makten över ljudbilden.

Ja, ja kom nu inte och tjafsa om undantag som ”Kill ’em All”, ”Holy Diver” och ”Appetite for Destruction” mm, etc. Listan kan bli lång med undantag jag vet. Men på det stora hela var det ett fiasko.

Speciellt synd om mig och Rydman är det för att just då vi börjar intressera oss mer för brudar än för Iron Maiden, Puch Dakota och Lego. Ja då ska modet se till att de ser dummare ut än på hela 1900-talet. Åtminstone föredrar jag modet från både 20, 40, 50 (som det var då, inte dagens billiga kopior) 60 och 70-talet framför 80-talet.

Kim Wilde var i och för sig het på första plattan men den kom ju redan 81. Den är i gränslandet där allting inte hunnit bli dumt.

Sedan kom hiskeliga frisyrer, för korta brallor (på längden inte skatehäng), Nivea på läpparna, plastkulor runt halsen och pösbyxor med en suverän förmåga att dölja vilken sexig röv som helst.

Nu ska ju erkännas att vi själva såg väl ut som ”hej kom o hjälp mig” med pottfrissa som var på utväxt och dunjacka. Men det är inte det som är poängen. Poängen är att vi under vår ståndaktigaste period av livet tvingats, tack vare något så banalt som mode och popmusik-industrin, leva med 80-talets osexighet.

Inte för att det inte anspelades på sex detta årtionde det är ju Samantha Fox och Madonna levande bevis på men i ärlighetens namn så spöar ju Birgitte Bardot och Lauren Bacall sexighetsskiten ur dom.

Ett lysande exempel är Lita Ford. 80-talet var inte snällt mot henne. I Runaways var man djupt förälskade i henne. Men med 80-talsfrissan kunde man ju lika gärna fantisera om Marie Fredriksson. Detsamma gäller ju Ozzy’s val av barberare under denna period. Joan Jett klarar sig dock hyggligt. Fast de e klart henne käftar man inte med. Då blåser hon ju skallen av en.

Ni som var för unga eller för gamla för att varit med om detta ofog kommer nu opponera er och säga följande: - Varför hängde ni inte med hårdrocksbrudarna då om ni e så jävla tuffa, stick to your own kind, för fan!

Svaret är enkelt. Det fanns inga hårdrocksbrudar. Om du var på t ex Accept (var väl annorlunda på Bon Jovi gissar jag men de räknas inte) i Scandinavium och där var 9000 pers. Så var kanske 25 brudar. Dom såg i bästa fall ut som Girlschool-medlemmar och då snackar jag inte om dom ”snygga” brudarna i Girlschool.

Det jävligaste är att jag och unge herr Rydman under de senaste åren åter tvingats uppleva dessa svåra och traumatiska år igen. Den nya vågen av 80-tals flams har hållit i sig tillräckligt länge nu.

Med andra ord till alla ni killar som springer runt med kärringlugg i dagsläget bara för att ni sett gamla bilder att ”vi” hade det. Glöm det. Vi hade det för att vi inte hade något val. Endera tvångsklippta eller så hade inte Gillan-frissan hunnit växa ut bara.

Okej ni som är för unga för att begripa bättre och har Okej som förebild. Men snälla ni som är gamla nog. Skona oss från denna plåga. Innan jag börjar tro att dom skall lägga presenning över folkölen efter kl åtta och sitter och oroar mig för att ryssen anfalla igen.

Knutsson och Larssons Julevangelium

En Juldag i Gislaved för länge, länge sedan var jag och Larsson som vanligt ute och söp. Nä ska jag va riktigt ärlig var det inte så förbannat längesedan. Tillräckligt nyligen för att man skulle kunna begära klokare beteende än det som följer.

I vilket fall som helst vi var glada i hågen, med alla julklappspengarna i bakfickan och med ett ”par” innanför västen satt vi hemma hos min kusin Daniel. Vi var nöjda med livet. Nöjda med livet på ett korkat vis som bara en halvpackad jävel med usla framtidsutsikter kan vara. Där satt även Mange. Han surade lite över att vi hade vissa planer på att gå ut på lokal. Att vi dessutom hade planer på att gå till Gisaleparken gjorde honom riktigt trumpen. Han ville helst bara sitta och supa och garva åt gamla minnen. När det blev som allra roligast på minnesfronten måste Mange plocka fram och ta sig en dutt på sin astmaspray. I övrigt hade Mange lätt för att hålla sig för skratt. Dels för att julen e fruktansvärt tråkig och dels för att hans syskonbarn var bortskämda och krävde dyra julklappar.

Det här med att bege sig ut på lokal är inte allt för enkelt i Gislaved just denna heliga dag. I Gisleparken var det traditionell ”hemvändarkväll”. Bara namnet får mig fortfarande att spy. Inte för att jag har något emot att träffa kompisar från förr. Men jag tycker det är något förbannat tragiskt och samtidigt självgott över hela konceptet. Hur som haver skulle inte jag och Larsson behöva bekymra oss.  Daniel hade redan deklarerat att det var slutsålt i parken. Manges protester till trots så skulle jag och Larsson ändå tvunget upp till parken för att se om vi inte kunde bli insläppta trots allt. Mange surade och gick upp för att se om hans älsklingsställe Gåsen kanske var öppet.

-          Har man tur så firar inte ägarna jul, muttrade han.

Men mycket riktigt var det lapp på luckan och kalla handen när vi kom till Gisleparken. Vakterna var väl inte helt imponerade av varken mig eller Larsson. Min kusin Daniel granskades men släpptes in eftersom han hade förköpsbiljett. Med världens sämsta hållning vinglade den en och nittiofem långe Daniel Sandnesaunet in i parken. Vad göra nu? Hotellet var ju tydligen stängt. Det enda stället som egentligen är någorlunda tillfredställande i Gislaved. Vi brukade tårögt minnas Hotell Nissastigens storhetsperiod. Fy fan vad roligt vi hade haft.

Jag och Larsson lommade skamset upp mot parkeringen vid Gisleparken. Klockan var ju bara barnet denna juldag och festandet var redan över. Vi tog varsin klunk på fickpluntan men då kom dom som en skänk från ovan. En karavan av vise män. Men inte på kameler utan i taxibilar. Drösvis med taxis med pessfulla gislavedsbor på väg till parken. Uppklädda i bästa gå bort kostymerna och med nyrakade hakor vinglade gubbar i alla åldrar ur taxibilar för att vrålsupa i Gisleparken.

Jag och Larsson tittade på varandra.

-          Fan vi åker till High Chaparral, sa vi unisont. High Chaparral detta finnvedens nöjesimperium. Va fan har det dugt åt Formel 1 förare, Carola och Johnny Cash så duger det åt oss en sketen juldag. Deras bar ser ju ut som tagen ur en spagetti-western med buffelhuvud och allt på väggen. Speciellt långt kan de ju inte va. Dit hade man ju cyklat en massa gånger som liten.

Vi hoppade in i första bästa taxi. Satte oss båda två i baksätet och kommenderade att bli körda till westernstaden med rask fart. I baksätet satt vi glatt och fjantade oss samtidigt som vi drack på brännvinet som jag antingen snott eller tjatat mig till av farsan.

Det är några mil på riktigt öde skogsvägar till High Chaparral så snart var färdkosten slut. Lite synd var det ju att inte Daniel var med. Han var nämligen specialist på att sno klosterlikör på saloonen. Som han själv sa, ingen har så långa smala armar som jag. Har för mig att han har ett personligt rekord på sju flaskor på en kväll.

Taxin stannade utanför saloonen. Resan på de vingliga småvägarna hade gjort mig lite yr och illamående. Jag ställde mig och spydde direkt utanför taxin medan Larsson betalade resan. Vi skyndade mot saloonen men redan en bra bit innan dörren stod vakten och pekade nekande med ett finger. Vi vände på klacken och hann precis hindra taxin vi redan åkt dit med för att ta den, lika lång väg tillbaka. Så gick det till en välsignad jul när Knutsson och Larsson gjorde av med alla sina julklappspengar på taxiresor i den småländska midvinternatten. Värt vart enda öre.

Inbördeskrig är OKEJ

Fick boken om tidningen OKEJ i födelsedagspresent. Boken är skriven av Jörgen Holmstedt som också skrev på OKEJ. Skummade genom den ganska snabbt men jag fastnade såklart för vissa saker. Främst reportaget om thrash metal är intressant. Dels för att den musiken betydde otroligt mycket för mig när den kom. Men framförallt för att delen om thrash inte handlar så mycket om musiken utan om hur mycket skit journalisterna på OKEJ fick ta för att de inte begrep sig på denna nya genre. Thrash eller trash som man slarvigt skrev i pressen och även OKEJ i början, de kallade även Mantas i Venom för Mandos till mitt stora förtret, var tydligen för skitigt och finnigt för Anders Tengner, Stefan Johansson och främst Jörgen Holmstedt journalister på OKEJ. Inte för att jag ens som tonåring upplevde dom som journalister. Snarare ett gäng bortskämda ungar som fick glidarjobb på OKEJ.  Inte minst Tengner var jävligt duktigt på att sätta sig själv i centrum genom att yra om hur mycket polare han var med diverse celebriteter. I OKEJ-boken erkänner de tre att de inte fattade sig på denna nya subgenre till metal. Till min stora förtjusning publiceras i boken en arg insändare i fallet thrash metal. Jag har nedan skrivit av insändaren, det är mycket underhållande läsning:

Underbart är RÅTT!

Vem f-n tror Jörgen ”Thrash” Holmstedt att han är? När man inte ens har lyssnat på EPn ”APOCALYPTIC RAIDS” med HELLHAMMER, så kan man inte uttala sig om THRASH-metall. Black, Thrash och Speed-metal är ju det bästa och råaste och underbaraste som finns i musikvärlden. Hur i h-e kan han få Voi Vod till en cementblandare. Exciter till ett formel 1-startfält och Slayer otäckt dåligt? Och säger man sen att Niel Turbin i Anthrax har kräksång, ja, då har väl inte Jörgen ”THRASH” hört de 3 offren i Heavy Load, som inte lyckas med FÖRSÖKEN till att sjunga – tala om kräksång! Hoppas Heavy Load (världens sämsta grupp) kommer splittras inom snar framtid. Om vi ska vara alldeles uppriktiga, så hoppas vi att ”THRASH” Holmstedt låter bli att skriva om hårdrock i OKEJ i fortsättningen, av den anledningen att den sorts artiklar han skriver drar ner hårdrockens status och får förbudsivrarna att ropa efter censur. PS. Vi har startat en ny organistation, RAHL (Rock Against Heavy Load). Intresserad kan vända sig till OKEJ för organisationens adress. DS.

”MANOWAR OCH EXILE 4EVER”

Jag blev genast tvungen att lyssna på Exciter då ljudet av ett Formel 1-startfält är bland det bästa jag vet. Jag vet inte hur längesedan det var sedan jag lyssnade på Exciter senast men jag blev väl inte direkt besviken men det är klart att med dagens mått mätt låter dom ju förhållandevis melodiösa. Inte lika vansinnigt som ett Formel 1-startfält. Tungt sound dock, klassisk metal snarare än thrash.

Nu kan jag avslöja att bakom insändaren står ingen mindre än den jovialiske gamle Exile-basisten Mikael Pettersson. Han hade alltid något jävelskap eller upptåg på gång. Få kunde väl reta upp sig på skitsaker som han. Nu var ju thrash extremt viktigt för oss som var tonåringar då det fenomenet dök upp. Det är möjligt att han varit ivrigt påhejad av de andra Exile-medlemmarna och diverse andra ”metalfascister” från Halmstad. Men jag är tämligen säker på att han suttit vid skrivmaskinen. OKEJ som på sätt och vis stressat igång ”kriget” mellan syntare och hårdrockare (ett ämne som jag kommer utreda framöver) hade nu startat ett inbördeskrig bland hårdrockare. Och nu kommer det riktigt intressanta. Om ni tror att organisationen RAHL (Rock Against Heavy Load) var ett tomt hot är jag idag stolt att meddela att så inte är fallet. Nej för farao! Micke Pettersson gick runt till alla kompisar han hade och samlade in allt vad som fans i Heavy Load-väg. Hela Halmstad med omnejd dammsögs på plattor med ”de 3 offren” Ragne, Styrbjörn och Eddy Malms hesa försök till sång. Under mycket pompa och ståt ackompanjerade av alkohol gick sedan RAHL en lördagskväll ut på en fotbollsplan och kastade en back full med Heavy Load-plattor likt frisbees över planen. Själv bodde jag inte i Halmstad då detta utspelade sig så jag har ett par plattor med ”de 3 offren” i min hylla. Sedan ryktas det att Dennis Pålsson som under denna epok ägde ”Full Speed at High Level” vägrade skänka den till RAHL. Redan då fanns det tydligen en medvetenhet att just den plattan hade ett värde. Pengarna gick före ideologi. Men övriga titlar: Metal Conquest, Death Or Glory samt Stronger Than Evil plus affischer och singlar singlades glatt högt i skyn i den halländska lördagskvällen. Som Heavy Load sjunger i låten Saturday Night: No Wonder why I’m feelin’ high…

These boots were made for walking? Part II

OBS del 2 av 2 för del 1 se tidigare inlägg.

Till minnet av Jouko Kouva och Timo Kemppainen

Jag hade bruna snörade kängor. Skitsnygga egentligen men det var så jävla bra grepp i sulorna att de blev värdelösa för en tolvåring. Det krävdes blankis för att man skulle kunna glida på dom där och dom var ju inte lika coola som ett par, enligt farsan livsfarliga, cowboyboots.   John, Jouko, Benny och nu också Timpa stod inte bara där och hängde för att det var så jävla kul att stå och frysa i ett gathörn. Nej det här var ett perfekt ställe för deras syfte. Här gällde nämligen högerregeln. Inte för att de brukade följa trafikreglerna men denna korsning var en utmärkt plats att utnyttja denna regel. Bilar som kom nedför backen på Torggatan var här tvungna att bromsa in. Eventuell trafik från höger på Karl-Johansgatan skymdes av en ganska hög stenmur ovanpå denna höga barrbuskage. Dagens väglag med snö tvingade bilister till extra försiktighet. De smög fram och chaufförerna lutade sig framåt för att så snabbt som möjligt se om kusten var klar för att sedan dra iväg med rivstart. Detta gav tuffisarna på andra sidan den möjlighet de ville ha. När en bil kom smygandes smög någon av dem fram och tog tag i den bakre kofångaren. När föraren fick fri sikt bar det iväg i en rasande fart nedför Torgatan. Det bästa med hysset var att Torggatan avslutades med en nittiograders sväng samtidigt som den bytte namn till Linnégatan.

Först ut var Benny. Han var inte bara rödhårig utan även hackkycklingen i gänget. Dessvärre för Benny var första bilen som kom en Opel Ascona försedd med dragkrok. Detta skapade förvirring hos Benny så han tog tag med båda händerna runt knoppen istället för kofångaren. Fördelen med kofångaren var att man kunde hålla händerna brett isär vilket skapade en viss stabilitet i själva åket. Chauffören drog iväg med en rivstart. Han hade redan planerat att ta nittiograderskurvan ut på Linnégatan på bredställ. Benny hade instinktivt även satt benen tätt ihop och när en tolv år och två och en halv månad Benny Pedersen drogs med i accelerationen kom han knappt femton meter innan han tumlade runt som en klubbad säl på Torggatan.  

Dom andra tre tuffisarna skrattade elakt vi andra som stod precis där Benny fallit såg chockat på när Benny reste sig upp rättade till det rufsiga håret och gjorde allt för att se oberörd ut.

-          Kolla på dumma Benny han tog tag i knoppen, garvade Timpa på göteborgska. Han hade nämligen bott där innan han flyttade till Gislaved. Vilket gjorde honom till en tuffis automatiskt. Att Benny gjort några desperata försök att rädda situationen genom att sära på benen en aning ovigt i dom styve jeansen gjorde det hela ännu roligare tyckte åskådarna. Benny skyllde på sina boots. Dom var för bra helt enkelt. Producerade inte det rätta glidet.

Strax följde John och Timpa. De båda klarade sig bra mycket bättre än Benny men föll båda spektakulärt i svängen ut på Linnégatan. Särskilt Timpa hade tur då han tumlade över på andra sidan vägbanan i kurvan. Ett möte hade kunnat få dödlig utgång.  Jouko som var tuffast av dom alla, en av de tuffaste i hela Gislaved faktiskt, skulle nu visa vem som va bäst. Fastän vi bara gick i mellanstadiet fanns det vissa långt upp i mustasch o moppeålder som var rädda för Jouko. Han var ganska liten och hans svenska var bristfällig. Hans röst var hes och så var hans skratt. Jouko kunde se riktigt farlig ut. Men nu log han som en sol åt de andras misslyckanden. Då kom Edlund ner för Torgatan i sin flotta Mercedes. Han jobbade med go-kart och va inte direkt känd för att vara lätt på gasfoten. Jouko såg sin chans och hoppade på tåget. Det bar av i en ryslig fart ner mot svängen och alla höll andan men Jouko som kom från norra Finland var erfaren vad det gällde avancerad snölek. Han parerade alla små kast elegant och gjorde sig redan innan kurvan beredd genom att luta sig en aning inåt. Väl i kurvan, som Edlund tog på ställ med välbehag helt ovetande om sin fripassagerare, sträckte Jouko även ut det bootsförsedda vänsterbenet tjusig. Hade han haft vita boots istället för svarta hade man kunnat missta honom för Ritchie Blackmore. Det påminde lite om hans pose som man sett på bilder i Poster. Jouko tycktes klara kurvan och försvann bakom husen ut på Linnégatan.  En bra stund senare dök åter Jouko upp som hest förkunnade att han åkt hela vägen bort till Gullviveskolan innan han tappat greppet. Men nu hade de andra lärt sig genom att studera mästaren. Till Joukos stora förtret klarade nu hela trion till och med Benny kurvan och det här gillade han inte alls. Han ville givetvis befästa sin roll som den jävligaste av dom alla. Nu när i stort sett vem som helst klarade buset var det inte lika roligt länge. Så medan dom andra tre gjorde åk efter åk satt Jouko på muren och tog en cigg. Han skrek lite surt och hest åt oss på andra sidan gatan att vi skulle försöka men vi skyllde på att våra töntiga skor inte var lämpade för ändamålet. Sanningen i mitt fall var att jag inte vågade. Inte så mycket för att man var rädd för att slå sig, det såg ju jättekul ut, utan för att man var rädd för att det skulle kunna bli ett jävla rabalder om någon vuxen fick reda på det hela. Jag och några till var ju dessutom skolpoliser och det hade just varit grant att åka dit för trafikförseelser som denna. Den utlovade resan för skolpoliser till Liseberg i maj hade definitivt varit i riskzonen. Det här var inget som Jouko, John, Benny och Timpa behövde bekymra sig över. De hade inte ens kommit på tal som skolpoliser. Nu kom de tre busarna tillbaka till Jouko efter ytterligare en mer eller mindre lyckad tjuvresa bakom varsin bil. Jouko blängde. Han var inte alls nöjd. Kanske skulle han behöva klippa till någon bara för att hålla respekten uppe. Men då dök den upp som en skänk från ovan. Mitt uppe på toppen på Torgatan anslöt Södra Långgatan och där låg polisstationen. Den svartvita Volvon brådskade och svängde ner åt vårt håll. Blåljusen var inte på dock. Förmodligen bara ett rutinuppdrag. Kanske lägenhetsbråk nere på det mindre fashionabla området Trasten. Strax innan korsningen gjorde Tommypolisen, han kallades så i ett ord, ett litet släpp. Jouko såg sin chans och satsade efter polisbilen i samma ögonblick som Tommypolisen gjorde en kortis med siren och blåljus för att slippa stanna i korsningen och tryckte gasen i botten. Då var redan Jouko Kouva på plats med ett stadigt grepp om kofångaren. I rasande fart bar det iväg ner mot den berömda svängen. Joukos min var en aning ansträngd och koncentrerad. Håret stod rakt bakåt han hade inte mössa på sig det hade inte tuffisar. Hans ansikte blev måltavla för virvlade snö och blystinna avgaser. Jouko kisade kurvan närmade sig våldsammare och snabbare än någon gång tidigare. Tommypolisen gjorde åter en ny kortis med blink och tut strax innan kurvan för säkerhets skull. Det hela var en syn för gudarna. Här kom en polisbil på vinterunderlag med en hastighet som endast ett utryckningsfordon kan komma undan med. Jouko lutade sig kraftigt åt höger, det påminde om en burkslav i ett sidvagnsmotocrossekipage. Hans vänsterben influerat av Blackmore fick jobba än värre än tidigare när polisbilen svängde häftigt ut på Linnégatan. Jouko kastades häftigt åt vänster. Den på insidan vassa kofångaren skar genom hans vantar men Jouko vägrade släppa taget. Smärta betydde ingenting för Jouko i fall som detta. Jouko klarade kurvan glansartat och polisbilen satte av i rasande fart ut på Linnégatan. Jouko hängde i. Allt för att behålla sin rättmätiga roll som tuffisarnas tuffis. Alla var imponerade och det snackades över hela jul och nyår om bragden.

Kom ihåg en sak. Om du av någon anledning skulle få lust att rota i gamla polisregister för att se hur många gånger som Jouko Kouva färdats med polisbil. Så kan du åtminstone lägga till minst en resa.