These boots were made for walking? Part II

OBS del 2 av 2 för del 1 se tidigare inlägg.

Till minnet av Jouko Kouva och Timo Kemppainen

Jag hade bruna snörade kängor. Skitsnygga egentligen men det var så jävla bra grepp i sulorna att de blev värdelösa för en tolvåring. Det krävdes blankis för att man skulle kunna glida på dom där och dom var ju inte lika coola som ett par, enligt farsan livsfarliga, cowboyboots.   John, Jouko, Benny och nu också Timpa stod inte bara där och hängde för att det var så jävla kul att stå och frysa i ett gathörn. Nej det här var ett perfekt ställe för deras syfte. Här gällde nämligen högerregeln. Inte för att de brukade följa trafikreglerna men denna korsning var en utmärkt plats att utnyttja denna regel. Bilar som kom nedför backen på Torggatan var här tvungna att bromsa in. Eventuell trafik från höger på Karl-Johansgatan skymdes av en ganska hög stenmur ovanpå denna höga barrbuskage. Dagens väglag med snö tvingade bilister till extra försiktighet. De smög fram och chaufförerna lutade sig framåt för att så snabbt som möjligt se om kusten var klar för att sedan dra iväg med rivstart. Detta gav tuffisarna på andra sidan den möjlighet de ville ha. När en bil kom smygandes smög någon av dem fram och tog tag i den bakre kofångaren. När föraren fick fri sikt bar det iväg i en rasande fart nedför Torgatan. Det bästa med hysset var att Torggatan avslutades med en nittiograders sväng samtidigt som den bytte namn till Linnégatan.

Först ut var Benny. Han var inte bara rödhårig utan även hackkycklingen i gänget. Dessvärre för Benny var första bilen som kom en Opel Ascona försedd med dragkrok. Detta skapade förvirring hos Benny så han tog tag med båda händerna runt knoppen istället för kofångaren. Fördelen med kofångaren var att man kunde hålla händerna brett isär vilket skapade en viss stabilitet i själva åket. Chauffören drog iväg med en rivstart. Han hade redan planerat att ta nittiograderskurvan ut på Linnégatan på bredställ. Benny hade instinktivt även satt benen tätt ihop och när en tolv år och två och en halv månad Benny Pedersen drogs med i accelerationen kom han knappt femton meter innan han tumlade runt som en klubbad säl på Torggatan.  

Dom andra tre tuffisarna skrattade elakt vi andra som stod precis där Benny fallit såg chockat på när Benny reste sig upp rättade till det rufsiga håret och gjorde allt för att se oberörd ut.

-          Kolla på dumma Benny han tog tag i knoppen, garvade Timpa på göteborgska. Han hade nämligen bott där innan han flyttade till Gislaved. Vilket gjorde honom till en tuffis automatiskt. Att Benny gjort några desperata försök att rädda situationen genom att sära på benen en aning ovigt i dom styve jeansen gjorde det hela ännu roligare tyckte åskådarna. Benny skyllde på sina boots. Dom var för bra helt enkelt. Producerade inte det rätta glidet.

Strax följde John och Timpa. De båda klarade sig bra mycket bättre än Benny men föll båda spektakulärt i svängen ut på Linnégatan. Särskilt Timpa hade tur då han tumlade över på andra sidan vägbanan i kurvan. Ett möte hade kunnat få dödlig utgång.  Jouko som var tuffast av dom alla, en av de tuffaste i hela Gislaved faktiskt, skulle nu visa vem som va bäst. Fastän vi bara gick i mellanstadiet fanns det vissa långt upp i mustasch o moppeålder som var rädda för Jouko. Han var ganska liten och hans svenska var bristfällig. Hans röst var hes och så var hans skratt. Jouko kunde se riktigt farlig ut. Men nu log han som en sol åt de andras misslyckanden. Då kom Edlund ner för Torgatan i sin flotta Mercedes. Han jobbade med go-kart och va inte direkt känd för att vara lätt på gasfoten. Jouko såg sin chans och hoppade på tåget. Det bar av i en ryslig fart ner mot svängen och alla höll andan men Jouko som kom från norra Finland var erfaren vad det gällde avancerad snölek. Han parerade alla små kast elegant och gjorde sig redan innan kurvan beredd genom att luta sig en aning inåt. Väl i kurvan, som Edlund tog på ställ med välbehag helt ovetande om sin fripassagerare, sträckte Jouko även ut det bootsförsedda vänsterbenet tjusig. Hade han haft vita boots istället för svarta hade man kunnat missta honom för Ritchie Blackmore. Det påminde lite om hans pose som man sett på bilder i Poster. Jouko tycktes klara kurvan och försvann bakom husen ut på Linnégatan.  En bra stund senare dök åter Jouko upp som hest förkunnade att han åkt hela vägen bort till Gullviveskolan innan han tappat greppet. Men nu hade de andra lärt sig genom att studera mästaren. Till Joukos stora förtret klarade nu hela trion till och med Benny kurvan och det här gillade han inte alls. Han ville givetvis befästa sin roll som den jävligaste av dom alla. Nu när i stort sett vem som helst klarade buset var det inte lika roligt länge. Så medan dom andra tre gjorde åk efter åk satt Jouko på muren och tog en cigg. Han skrek lite surt och hest åt oss på andra sidan gatan att vi skulle försöka men vi skyllde på att våra töntiga skor inte var lämpade för ändamålet. Sanningen i mitt fall var att jag inte vågade. Inte så mycket för att man var rädd för att slå sig, det såg ju jättekul ut, utan för att man var rädd för att det skulle kunna bli ett jävla rabalder om någon vuxen fick reda på det hela. Jag och några till var ju dessutom skolpoliser och det hade just varit grant att åka dit för trafikförseelser som denna. Den utlovade resan för skolpoliser till Liseberg i maj hade definitivt varit i riskzonen. Det här var inget som Jouko, John, Benny och Timpa behövde bekymra sig över. De hade inte ens kommit på tal som skolpoliser. Nu kom de tre busarna tillbaka till Jouko efter ytterligare en mer eller mindre lyckad tjuvresa bakom varsin bil. Jouko blängde. Han var inte alls nöjd. Kanske skulle han behöva klippa till någon bara för att hålla respekten uppe. Men då dök den upp som en skänk från ovan. Mitt uppe på toppen på Torgatan anslöt Södra Långgatan och där låg polisstationen. Den svartvita Volvon brådskade och svängde ner åt vårt håll. Blåljusen var inte på dock. Förmodligen bara ett rutinuppdrag. Kanske lägenhetsbråk nere på det mindre fashionabla området Trasten. Strax innan korsningen gjorde Tommypolisen, han kallades så i ett ord, ett litet släpp. Jouko såg sin chans och satsade efter polisbilen i samma ögonblick som Tommypolisen gjorde en kortis med siren och blåljus för att slippa stanna i korsningen och tryckte gasen i botten. Då var redan Jouko Kouva på plats med ett stadigt grepp om kofångaren. I rasande fart bar det iväg ner mot den berömda svängen. Joukos min var en aning ansträngd och koncentrerad. Håret stod rakt bakåt han hade inte mössa på sig det hade inte tuffisar. Hans ansikte blev måltavla för virvlade snö och blystinna avgaser. Jouko kisade kurvan närmade sig våldsammare och snabbare än någon gång tidigare. Tommypolisen gjorde åter en ny kortis med blink och tut strax innan kurvan för säkerhets skull. Det hela var en syn för gudarna. Här kom en polisbil på vinterunderlag med en hastighet som endast ett utryckningsfordon kan komma undan med. Jouko lutade sig kraftigt åt höger, det påminde om en burkslav i ett sidvagnsmotocrossekipage. Hans vänsterben influerat av Blackmore fick jobba än värre än tidigare när polisbilen svängde häftigt ut på Linnégatan. Jouko kastades häftigt åt vänster. Den på insidan vassa kofångaren skar genom hans vantar men Jouko vägrade släppa taget. Smärta betydde ingenting för Jouko i fall som detta. Jouko klarade kurvan glansartat och polisbilen satte av i rasande fart ut på Linnégatan. Jouko hängde i. Allt för att behålla sin rättmätiga roll som tuffisarnas tuffis. Alla var imponerade och det snackades över hela jul och nyår om bragden.

Kom ihåg en sak. Om du av någon anledning skulle få lust att rota i gamla polisregister för att se hur många gånger som Jouko Kouva färdats med polisbil. Så kan du åtminstone lägga till minst en resa.