Once upon a time in Gislaved part III

obs del 3 och sista, för del 1och 2 se tidigare inlägg

Vaktmästaren hade tagit av sig GSK-jackan, hällt upp en kopp rykande lärarrumskaffe och skulle just lägga in en ny färsk men lika gigantisk pris snus. Att vaktmästaren snusade tyckte inte lärarna inte om. Svagsinta barn som tyckte vaktis va en tuffing kunde ju ta efter. Då ringde telefon igen. Hotlinen från kommunhuset, ni vet, och den här gången var signalen väldigt ilsken. Norrbom lärare för klass 5 A och en riktig jävla surgubbe lyfte telefonen. Lärare, kuratorer och övrig personal höll andan. Ingen vågade sörpla på kaffe eller bita i en knastrig kaka. Öronen spetsades. Personen i andra änden på linjen var uppenbarligen mycket upprörd. Utan ett ljud sträckte surmulen Norrbom, som mer än gärna drog skolbarn i örat, över luren till vaktis.

Vår arme vaktmästare suckade vad hade nu hänt. Hade snöbollskriget brutit ut igen. Det hade ju för fan bara gått tre minuter sedan han satte stopp för ofoget.  

Vaktmästaren tog luren och förberedde sig på en kvalificerad utskällning. Vilket han också mycket riktigt fick. Tystnaden var fortfarande påtaglig i lärarrummet. Vaktis svarade med korta fraser som. – Ja. – Jo jag förstår. – Jag kommer genast. – Ja, jag skall försöka få med mig assistans. – Inom kort, ska bli, avslutade samtalet.

Lärarna satt och tittade storögt, uppskrämt och förvånat på varandra. Det lustiga var att i allt allvar och elände så verkade vaktmästaren tycka att det va något lustigt i det hela. Han log och ansträngde sig för att hålla sig för skratt, det märktes tydligt. Det töntiga lärarkollegiet var förbluffat.

-          Ok, jag behöver några frivilliga, sa vaktis till kollegiet som alla genast började se väldigt upptagna ut. De va kommunhuset som ringde ungjävlarna har ställt till det ordentligt nu. Vi måste rycka ut. Norrbom låtsades vara djupt försjunken i Värnamo Nyheter och tänkte inte gå ut. Dessutom var det ju på tok för rysligt väder och hans trenchcoat hade inte riktigt torkat då det snöat ymnigt under hans cykelfärd till skolan. Syslöjdslärarinnan ”Halta Lotta” såg som vanligt ut som ett psykfall och stirrade håglöst ut genom lokalen. Lotten föll på några av de manliga lärarna och skolans psykolog, Karl-George, att göra ingripandet.

Vad var det då för fruktansvärt som väntade skolans vuxna. Hade alla dessa missanpassade ungar ballat ur totalt och anfallit kommunhuset? Hade de snöbombarderat de stackars folkvalda som satt där på sina feta rövar tog halvhjärtade beslut för höga löner?

Svaret på den frågan är både ja och nej. Inte så mycket som en enda snöboll hade träffat Gislaveds fästning kommunhuset. Likt förbannat hade barnen lyckats få kommunhuset att rämna.

Vaktmästaren som var den ende som hade nån hum om vad som väntade ”polispatrullen” gick och småfnittrade hela vägen ut mot brottsplatsen. Snuset rann i käften på honom. Detta förundrade och retade lärarna lite smått som var betydligt mer väluppfostrade och ordentliga än en sketen vaktmästare. Karl-George hade virat en halsduk runt huvudet så att bara hans ögon och stora krulliga hår stack upp. Han såg ut som Art Garfunkel.

Det som för vaktmästaren var lite lustigt kom som en chock för den akademiska eliten av ”polispatrullen”.

Det som de smått tårögda politiker, arkitekter och socialsekreterare trott var snögubbar visade sig vara inget mindre än infernaliskt stora snökukar som skolbarnen byggt. Nu stod dryga dussinet ståtliga fallosar i snö och dominerade deras utsikt. Tony Larsson och Johan Olander som var ovanligt långa för sin ålder hade lyckats bygga riktigt höga dolmar. Säkert närmare två meter och med rejäla skaft. Raka som furor med saftiga ollon. Båda två var konstnärligt lagda så det rörde sig om naturtrogna avbildningar i deras fall. Tony satt på marken med ett ben på varje sida av sitt falloskonstverk och låtsasrunkade med dubbelhandsfattning. Ivrigt påhejad av övriga ungar som skrattade så de knappt kunde andas.

Lastbilschaffisar som passerade ute på Nissastigen tutade uppmuntrande och glatt åt eländet. Lika glatt blev det inte när vaktmästaren, skolpsykologen och lärarna kom. Okynnesbyggena skulle genast rivas. Det spelade ingen roll att klockan ringde in och nästa lektion skulle börja. Ingen fick lämna området innan alla spår av sexuell perversion hade utplånats. Kreativitet på det här planet var tydligen på tog för moget för årskurs fem elever. Åtminstone enligt lärare och politiker.  Men stackars vaktis som fick genomlida det hela med myndig min när han egentligen bara ville garva åt eländet.

Så kunde det gå till när ett ofrivilligt kreativt barnuppror beordrades ner av de folkvalda i Gislaved en vinterdag i slutet av sjuttiotalet.