Once upon a time in Gislaved Part I

Sjuttiotalet närmade sig sitt slut. Jeansen hade gått från vida till stuprör. Det var John Travoltas fel. En och annan unge hade antingen föräldrar som inte fattade nåt eller föräldrar som inte hade råd. Dessa olyckliga barn gick fortfarande i vida jeans och blev tråkade till den milda grad på skolgården. Idag spelade det emellertid inte någon större roll snön hade fallit och alla utom någon enstaka tuffing hade termobyxor över jeansen.

Johan Orreskolan i Gislaved var belägen precis bredvid Nissastigen eller riksväg 26. En av de mest olycksdrabbade och trafikerade vägarna i Sverige. Tung trafik flöt ständigt förbi den gamla tegelbyggnaden som faktiskt såg ut som en skola på riktigt.

Dieselröken spydde svart ur långtradarna och det blev inte bättre av att de som kom norr ifrån hade en ganska kämpig uppförsbacke där ett par nedväxlingar gjorde att skolgården blev än mer indränkt i förgiftande avgaser. Kanske spelade det inte så stor roll. Skolan låg på en av de högsta punkterna i Gislaved. Tittade man österut kunde man se hur den stora gummifabriken låg där och ständigt rök.

Skolgården var egentligen under all kritik. Den ena sidan vände sig mot riksvägen och där fick vi inte vara. Den andra sidan hade en asfalterad plan som användes för fotboll, landhockey, hopprep och slagsmål på rasterna. Inte undra på att man hade skrubbsår jämt med en sådan lekplats. Själva planen var inte ens plan utan lutade nedåt emot den gamla unkna gymnastiksalen. Eller rättare sagt de gamla unkna omklädningsrummen till gymnastiksalen. Allt var gammalt och slitet. Johan Orreskolan byggdes innan kriget och min farsa har också gått där.  Inne i duschrummet fanns det några konstiga badkar som kändes väldigt läskiga. Det hela påminner om bilder jag senare sett från mentalsjukhus.

Ett stenkast från skolan låg kommunhuset. Då fortfarande ganska nytt och väldigt modernt. En trevånings betongklump som signalerade makt men inte såg klokt ut enligt de flesta Gislavedsborna. Stenkastet mellan skolan och maktbygget där låg ett litet kuperat grönområde. Som gjort för att användas av mellanstadiebarn. Men där fick inte vi leka. Nej vi var förpassade till asfaltsplanen som åtminstone förorsakat en hjärnskakning på min klasskompis Tony. Bollspel var strängeligen förbjudet på grönområdet. Snöbollskrig fanns inte på kartan. Även fast man gick i femman fattade man att det hade att göra med kommunhuset. Ja kanske inte så mycket huset i sig men de människor som satt i huset och de fönsterrutor som satt i huset. Jag tror inte en fotboll eller snöboll i världen skulle kunna ha sönder de där fönstren. Möjligtvis en av Svenska Hockeyförbundet godkänd och välriktade matchpuck.

De ringde ut för rast. Dagens första. En 25 minuters rast. Som väldrillade brandmän for skolans barn främst killar ut i korridoren för att hoppa i termobyxorna och kasta sig ut i kramsnön. Det hade inte gått många minuter innan ett storskaligt snöbollskrig gjorde den förbjudna zonen till ett slagfält. Kaos som i ett riktigt krig. Ingen vet riktigt om man just kastat något på fienden eller en allierad. Ett snöbollarnas Stalingrad i miniatyr. Dom flesta tjejerna stod bara och tittade på. Petra, Ann-Charlotte och Ulle rökte. Vaktmästaren hade knapp hunnit hälla upp en kopp kaffe innan telefonen ringde. Hotline mellan kommunhuset och skolan. Med en gigantisk pris snus innanför läppen och sin GSK-täckjacka fick han gå ut och avstyra buset. Sådant befattade sig inte lärarna med. Kanske vågade de inte. Johan Orreskolan bestod inte direkt av eliten till elevmaterial den här vintern. Vaktis suckade tungt när han lommade mot det snöbeklädda grönområdet för att kväsa upproret. Föga anade han då att det inte var sista gången på 25 korta minuter han skulle behöva avstyra hyss på den just demilitariserade zonen mellan skolan och kommunhuset.

fortsättning följer