Till minnet av Jouko Kouva och Timo Kemppainen
Det var bara några dagar kvar till jul och inom kort skulle sjuttiotalet övergå i åttiotal. Med viss förväntan såg man fram emot åttiotalet. Alla tycktes vara lite trötta på sjuttiotalet. Det snackades allt mindre om valutgången och Harrisburg. Bron ut till ön Tjörn skulle fortfarande stå i sin prakt i nästan en månad till.
I normala fall skulle det stora samtalsämnet vara hur långa köerna var och hur mycket folk handlade på affären Matcity i Gislaved. Matcity var den självutnämnda köttspecialisten i köpingen och innan jul var det omöjligt att ta sig både in och ut ur affären.
Karlar med lite stake såg till att inte ha med den biten av julen att göra.
- Jag går inte in där, löd farsans uttalande kort och gott. Jag klarar mig utan både julmust och skinka om det skall va på de där viset. I nästa ögonblick kunde han liggandes på soffan sänka en flaska Apotekarnes Julmust i tre klunkar.
I år behövde han emellertid inte bekymra sig över detta. Den förste juli hade nämligen Matcity brunnit ner till grunden. Desperata försök att bygga upp affären i tid till jul hade gjorts men tiden var för knapp. Ett skal stod färdigt på samma plats som den gamla affären men inga väggar eller tak hade ännu kommit på plats.
Inne på det blöta skithala betonggolvet turades Jonas ”Jonte” Svensson (Jonte uttalas med O och inte Å som jag har märkt är brukligt i andra delar av landet) och Timo ”Timpa” Kemppainen om att cykla runt på ett cykelvrak utan däck på bakhjulet. Det slirades och sladdades brett inne på byggplatsen som var tom. Det var tidig kväll i Gislaved, det var kolmörkt och det låg mycket snö.
Matcity låg i hörnet Karl-Johansgatan/Torggatan. Jag bodde högst hundra meter därifrån på Torgatan 5 A och hade storögt sett hur lågorna sträckte sig mot skyn mindre än ett halvår tidigare. Nu stod jag, Roger ”Ragge” Andersson och Tommy Hauta-Aho och stirrade håglöst på hur Jonte åkte i backen för femtioelfte gången. Timpa tog över cyklandet en stund men kastade snart cykelvraket fem tio meter. Nu var det slutlekt. Jonte och Timpa kom och ställde sig bredvid oss och funderade på vad nästa bot skulle vara mot vintertristess. På andra sidan gatan satt Mikael Gustavsson uppflugen i ett träd. Han gillade att fiska och att klättra i träd. Mikael kastade en och annan snöboll och varvade det med att apa sig i största allmänhet genom att hänga och klänga i grenarna. Då kom Micke Malkolm lommandes. Han var på väg med bestämda steg mot OJ-OJ:s Korvbar. Han hette egentligen Mikael Malkolmsson. Han var två år äldre än oss, hade tics och stammade. En kort, bastant kille med snus innanför läppen och bred röv innanför jeansen. Han älskade korvkioskmat men Mikaels amatörmässiga trädfjantande fick honom på andra tankar. En gång fick jag stryk av Malkolm för att jag inte hämtade en bandyboll som han hade dammat iväg över en hel jävla innergård. Dealen var den att Micke Malkolm skröt om hur långt han kunde slå bandybollar. Jag trodde honom inte men han lovade att visa om jag hämtade bollen. Jag hade i och för sig lovat att hämta den men ångrade mig när jag såg hur långt den for. Jag förtjänade stryk helt enkelt. Åtminstone tyckte alla inklusive jag själv det då.
Micke Malkolm retade sig på hur oproffsigt ”Lill-Micke” rörde sig bland grenarna och bestämde sig genast för att visa hur det skulle gå till.
- G, gå genast ner från trädet, stammade Malkolmsson med beordrande stämma. Jag ska visa dig hur man gör. Gustavsson kastade sig ner från trädet och landade i en snödriva. Han vågade inte käfta med Malkolm trots att de kände varandra väl. Mikaels storasyster hade ihop det med Malkolms brorsa. Kanske var det just för att de kände varandra väl som den yngre och mindre av de två Mikael genast gav upp utan en fajt. Malkolm klättrade ganska enkelt upp i trädet sin kroppsbyggnad till trots. Mikael den mindre kom över till oss som stod på andra sidan gatan och såg frågande ut.
- Han skall visa mig ett och annat, sa Mikael och log lite elakt. Ska bli kul att se den där lilla köttbullen klättra i träd.
- N, n, n, nuu ska ni få se jävla skitungar, stammade Micke Malkolm fram till oss från andra sidan gatan hängandes i båda armarna i en rejäl gren som stod i nittio graders vinkel ut från trädstammen. Jackan och tröjan hade åkt upp så magen var bar. Vi fnissade alla utom Timpa som inte var det minsta rädd för att få stryk av Malkolm. Han gapflabbade istället.
Till vår stora förvåning började den till synes oatletiske Mikael Malkolmsson svinga sig fram och tillbaka för att strax få upp bra sving på grenen. Herregud nu insåg vi att Malkolm tänkte använda grenen som en barr. Något liknande hade åtminstone jag bara sett på tv tidigare. Då var det den söta och en tredjedel så tunga Nadia Comanechi och inte en snusande tjockis som hängde i ett träd. Malkolm hade nu tillräkligt med fart för att göra en full trehundrasextigraders snurr runt grenen. Vilket han gjorde
- Dä, dä, där fick ni nåt o tänka på, flåsade den ansträngde Malkolm fram när han släppt taget från grenen bara för att fortsätta sin färd ner mot OJ-OJ:s Korvbar.
Förstummade stod vi där. Vilken akrobat han var. Inte minst Mikael Gustavsson som hade sett fram emot ett fiasko var både förstummad och besviken. Men vår uppmärksamhet skulle snart vändas snett över vägkorsningen. Från ingenstans hade dom dykt upp klassens tuffingar, Jouko Kouva, John Lorenzen och Benny Pedersen. Dom rökte. Timpa sprang genast över för att bomma en cigg. Han tillhörde också det tuffa gänget. Dom hade alla cowboyboots.
fortsättning följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar