Vad kom först Pansarvagnen eller Iron Maiden?

Enkelt, säger du med myndig min, lutar dig bakåt i fåtöljen och tar ett teatraliskt bloss på din cigarill.

- Pansarvagnen debuterade i första världskriget och Maidens debut dök inte upp i butik förrän våren 1980. Är du lite slugare än så säger du: Nej, nej, nej för helvete Bosse, tortyrredskapet Iron Maiden hade ju funnits i århundraden innan pansarvagnen ens var påtänkt. 

En av dina nördigaste kompisar, en sån där jävel som alltid har rätt enligt sig själv, har ju här även hunnit inflika att det redan på sextiotalet fanns ett band vid namn Iron Maiden som spelade hårdrock men som inte kom i närheten av den succé som Steve Harris och grabbarna nått.

Denna text skall dock försöka reda ut eller åtminstone belysa ett helt annat fenomen. Fenomenet huruvida uttråkade småpojkar (och kanske ett och annat flickebarn) runt om i världen blivit intresserade av stridsvagnar, bombplan och fälttåg för att de lyssnat på idiotiska hårdrocktexter. Eller om de redan innan de hade hört talas om Bruce ”The Air Raid Siren” Dickinson mycket väl visste vad en ”Air Raid Siren” var för något. Var Sabaton intresserade av krig innan de hörde hårdrock? Och vilket är mest idiotiskt egentligen i denna moderna ”Hönan eller Ägget”-historia.

Jag går ut och erkänner det själv. Jag var helt tokig i stridsflygplan innan jag hade hört dessa plåtfåglar besjungas i välbehag. Jag har nyligen suttit och funderat på en handfull skivomslag med stridsflygplan och bland annat retat mig på vissa detaljer. Så illa är det. (Jag lovar att återkomma till detta ämne inom snar framtid). I mitt fall är jag dock så gammal att banden på sjuttiotalet, när jag började lyssna på hårdrock, inte sjöng om krig på det viset. Det finns säkert undantag som jag inte känner till men en låt som t ex ”War Pigs” är ju varken krigsförhärligande eller någon jävla historielektion som de senare varianterna.

Det börjar i och för sig hända saker redan på sjuttiotalet. Vi har ”Bomber” med Motörhead i slutet av årtiondet men redan i mitten av 70 sticker ett band ut hakan rejält. ”ME-262” med Blue Öyster Cult är något av en förtrupp till vad som komma skall. Detta är samma år som ABBA slår igenom med att göra pop av slaget vid Waterloo. Blue Öyster Cult är betydligt mer historiebeskrivande i sin text än vad Lemmy och grabbarna är. Teoretiskt sett skulle Motörhead kunnat sjunga ”Bulldozer” eller något liknande istället för ”Bomber”. Apropå Lemmy förresten. Även om hans krigstexter oftast är av det mer poetiska och pacifistiska slaget är det väl ingen som ifrågasätter hans historiekunnande vad det gäller krig. När Steve Harris däremot börjar skriva texter om t ex Alexander den Store blir det lika sömnigt som på en historielektion på högstadiet. Det känns mer som en föreläsning än poesi. Nu skall vi väl inte höja någon av dessa amatörhistoriker till skyarna direkt. Men inte heller förringa deras influens på dumma barn och ungdomar.

Både Bruce Dickinson och Lemmy har i tv och/eller press fått uttala sig som nån form av ”experter” på flygplan från andra världskriget. Sånt imponerar ju på hårdrockare i alla åldrar.

Nästa steg i krigsmetal är genren där texterna blir peppande och/eller rena instruktionsböcker i krigföring. Tacka fan för att man inte behöver allmän värnplikt längre i det här landet. Det är ju bara att bränna på ”War Ensemble” med Slayer på högsta volym istället för att sätta på flyglarmet när ryssen kommer. Sveriges alla hårdrockare skulle göra, en i och för sig regelvidrig men välmenande, honnör och kasta sig yrvaket ut i fält mot den lede fi. Finnarna kan ju köra Impaled Nazarene för samma effekt.

På det internationella planet har jag viss erfarenhet på området. Jag var i England och gjorde några spelningar för drygt tio år sedan. Eftersom allt var på total nollbudgetnivå (vi fick bland annat betalt i White Star Cider på ett ställe) så bodde vi hemma hos andra band och deras kompisar. Gästvänliga i sin enkelhet som bara engelsmän kan bli blev vi väl omhändertagna och mådde bra trots att de känns som att fukten engelska tegelradhusen suttit där sedan Churchill bestämde.

Hemma hos en av våra vänner var stället fullkomligen nerlusat med böcker om Stridsvagnar, andra världskriget och Hitler. De var ju inte utan att de kändes lite knepigt men det visade sig att trummisen i bandet var historielärare på gymnasienivå.

Det här var nog första gången jag på allvar började fundera på huruvida hårdrock med Iron Maiden i spetsen verkligen kunde bidraga till ett krigsintresse som sedan tvingar fram ett historieintresse. Jag började fråga ut grabbarna lite om kriget och hur man ser på ämnet Historia i skolan. Engelsmännen tycks hysa någon sorts hatkärlek till det tredje riket. Det är som om tyskarna och andra världskriget givit dom möjlighet att i 1000 år njuta av segerns sötma. Något som aldrig hade hänt om inte Tyskland varit klantiga nog att starta andra världskriget. Engelsmännen vill inte ha det ogjort men för den skull är de inte nöjda med nazister. Men Hitler gav dom möjligheten att ge Fritz på truten en gång för alla och för det är de honom evigt tacksam. Att Steve Harris och kompani med jämna mellanrum tittar tillbaka på kriget och skriver texter om detta är dels en hyllning till de som räddade deras regniga paradis undan sauerkraut och knödel. Dels är det en påminnelse om nattbombningar och Dagen D till dom på andra sidan kanalen. Det är klart att mången håglös yngling går igång på det.

Jag antar att Maiden under de tyska datumen av ”World Slavery Tour” (och även reprisen häromåret) inledde giget med Churchills tal som avslutas med ...we shall never surrender! Ett sätt att påminna tyskarna om vem som bestämmer. Hur hade de sett ut om saker och ting hade slutat annorlunda. Hade vi fått hålla tillgodo med att Accept inlett sina konserter med ett rungande Hitlertal. För att sedan se dom rusa in som skållade råttor på scen iförda SS-uniformer i skinn alla utom Udo som givetvis bär fallskärmstruppernas stiliga kamouflage. Vem vet? Eller hade historien format ett helt annat mode för metalheads. Hade Accept sett ut som ett välekiperat syntband med snedlugg och ridstövlar? En sak är väl säker att Udo hade aldrig behövt anstränga sig för att sjunga på engelska om så hade varit fallet.