Conquering the Cons

Så sent som 80-talets andra hälft kunde man inte köpa Converse och absolut inte Vans var som helst. Att ha ett par ”Cons” eller Vans på fötterna var status utan dess like. Jag hade just slitit ut ett par målflagg/schackrutiga Vans så nu var det dags för nya skodon för att bättra på plattfötterna.

Personligen var jag tvungen att genomgå följande för att få ingå i den tuffa och rara skaran som gled runt i dom rätta pjucken.

Övertyga farsan om att få köpa ett par skor för 450 kronor (lätt 1000 spänn i dagsläget, förmodligen mer). Farsan hävdade självklart att dessa tygskor var av undermålig kvalité vilket givetvis var helt korrekt. Det gjorde att jag var tvungen att tjata mig över ytterligare ett hinder. Och nu det högsta hindret. Man var tvungen till att åka bil sju och en halv mil enkel resa till en skate-butik i Jönköping. För i Gislaved fanns dom inte. Det fanns enligt farsan lika bra på Domus för under en hundring. Men det var ju Bluff-Converse eller Adidas Biafra som vi brukade kalla dom.

En gång hade jag tagit ett par vita Adidas Biafra, målat de tre ränderna med tyg färg och skrivit med stadig hand just Adidas Biafra på de ställen där det normalt står Stan Smith. Det var stor succé i plugget. Det där dög ju till att göra ett hyfsat skämt. Att glida runt i på allvar var en annan femma. Det dög inte alls. Skulle Phil Lynott kila runt i ett par Domuspjuck? Knappast!

Farsan kontrade med att det fanns basketskor på Belås. Sportaffären i Gislaved. Men där fanns möjligen Nike eller Adidas basketskor. Även kallade: Thrash Metal Boots, Bay Area Boots och Testament Boots och dom använde man mer som vinterskor. Men skulle du ha Converse eller Vans var det Jönköping som gällde. Om du, Gud förbjude, suktade efter Road Runners bar resan mot Stockholm och det kunde inte ens jag tjata mig till. Helst av allt skulle farsan se att man köpte ett par Lejonskor och hade Fjällrävenjacka istället för amerikanskt skit som Converse och Levi’s.

Om vi nu beaktar resan i priset för tuffhet kan man alltså lägga till cirka 80 kronor (drygt 200 på mack nära dig idag) i bensin. Nu förstår även du att farsan höll på att tappa tålamodet. Lägg där till att han hävdade att hela lördagen var förstörd för denna resa och gubben (yngre än vad jag är idag) höll på att krevera.

När väl den stora lördagen kom var man ju givetvis svårt bakis. Det var väl det enda som fick farsan på lite bättre humör. Att med full rätt kunde köra upp en ur sängen tidigt på förmiddagen. Men utåt sett var han vrång som fan.

- Nu får du gå upp nån jävla gång om vi ska till den där förbannade rullbrädebutiken i Jönköping, röt han likt en orakad vicekorpral.

Att man härdade ut att sitta i samma bil som denna surpuppa till farsa i två timmar är bara ytterligare ett bevis på hur viktiga ”Consen” var. Han var skitsur och endera höll han käften och gjorde hiskeliga omkörningar på Nissastigen eller så orerade han om att man fick minst fyra par likadana på Domus. Jag var också tyst, illamående och törstig men målmedveten. Tack och lov hade jag lyckats lura på morsan och farsan Jason & the Scorchers så musiken i bilen gick åtminstone stå ut med. Väl inne i butiken köper jag givetvis ett par röda Converse till farsans stora förtret som tyckte att jag kunde välja något mer neutralt.

Som med allt annat skulle väl en psykolog bevisa att man blivit svårt traumatiserad i sin uppväxt på grund av detta. Att behöva föra en tung kamp för att få nånting på fötterna.  

Det behöver jag dock inte en psykolog till förresten. Det finns klara bevis på det.

Härom året när jag, Pontus, Larsson och Kicke var i USA löpte vi totalt amok i Converse/Vans-butikerna. De var ju så billiga och dessutom hade de ju kulörer och mönster som aldrig tagit sig över ”the pond”. Efter stoppet i San Francisco på vår road trip infördes emellertid totalt köpstopp på pjuck. Dessutom var vi något motvilligt tvungna att slänga alla skokartonger. Kofferten i bilen var helt jävla smockad med skor, skivor, böcker, starka såser, t-shirts, PEZ och annat krafs. Om inte det är en motreaktion på vår Converse-torra ungdom så vet inte jag. Nu har jag ”Cons” och Vans för en livstid hemma i garderoben. Men ska man vara den saltaste pysen i stan är det ju ett måste att se ut som en luffare men ha lika stor skogarderob som en ”Sex and the City”-kärring.

Det är synd om mig och Ryd

Snackade med unge herr Rydman häromdagen. Han satt och ondgjorde sig över hur jävliga brudarna såg ut tidigt 80-tal. Ja i stort sett hela decenniet. Inte nog med att musiken började kuka ur det hela kombinerades av rysliga moden. Allt luktade, såg ut, smakade, kändes som plast på något vis. Ljudproduktionerna ackompanjerade, frisyrer och pösjeans jävligt bra. Extremt hög och retligt utstickande snärtig virvel för att nämna något. Reverben gjorde statskupp i vartenda studio och tog över makten över ljudbilden.

Ja, ja kom nu inte och tjafsa om undantag som ”Kill ’em All”, ”Holy Diver” och ”Appetite for Destruction” mm, etc. Listan kan bli lång med undantag jag vet. Men på det stora hela var det ett fiasko.

Speciellt synd om mig och Rydman är det för att just då vi börjar intressera oss mer för brudar än för Iron Maiden, Puch Dakota och Lego. Ja då ska modet se till att de ser dummare ut än på hela 1900-talet. Åtminstone föredrar jag modet från både 20, 40, 50 (som det var då, inte dagens billiga kopior) 60 och 70-talet framför 80-talet.

Kim Wilde var i och för sig het på första plattan men den kom ju redan 81. Den är i gränslandet där allting inte hunnit bli dumt.

Sedan kom hiskeliga frisyrer, för korta brallor (på längden inte skatehäng), Nivea på läpparna, plastkulor runt halsen och pösbyxor med en suverän förmåga att dölja vilken sexig röv som helst.

Nu ska ju erkännas att vi själva såg väl ut som ”hej kom o hjälp mig” med pottfrissa som var på utväxt och dunjacka. Men det är inte det som är poängen. Poängen är att vi under vår ståndaktigaste period av livet tvingats, tack vare något så banalt som mode och popmusik-industrin, leva med 80-talets osexighet.

Inte för att det inte anspelades på sex detta årtionde det är ju Samantha Fox och Madonna levande bevis på men i ärlighetens namn så spöar ju Birgitte Bardot och Lauren Bacall sexighetsskiten ur dom.

Ett lysande exempel är Lita Ford. 80-talet var inte snällt mot henne. I Runaways var man djupt förälskade i henne. Men med 80-talsfrissan kunde man ju lika gärna fantisera om Marie Fredriksson. Detsamma gäller ju Ozzy’s val av barberare under denna period. Joan Jett klarar sig dock hyggligt. Fast de e klart henne käftar man inte med. Då blåser hon ju skallen av en.

Ni som var för unga eller för gamla för att varit med om detta ofog kommer nu opponera er och säga följande: - Varför hängde ni inte med hårdrocksbrudarna då om ni e så jävla tuffa, stick to your own kind, för fan!

Svaret är enkelt. Det fanns inga hårdrocksbrudar. Om du var på t ex Accept (var väl annorlunda på Bon Jovi gissar jag men de räknas inte) i Scandinavium och där var 9000 pers. Så var kanske 25 brudar. Dom såg i bästa fall ut som Girlschool-medlemmar och då snackar jag inte om dom ”snygga” brudarna i Girlschool.

Det jävligaste är att jag och unge herr Rydman under de senaste åren åter tvingats uppleva dessa svåra och traumatiska år igen. Den nya vågen av 80-tals flams har hållit i sig tillräckligt länge nu.

Med andra ord till alla ni killar som springer runt med kärringlugg i dagsläget bara för att ni sett gamla bilder att ”vi” hade det. Glöm det. Vi hade det för att vi inte hade något val. Endera tvångsklippta eller så hade inte Gillan-frissan hunnit växa ut bara.

Okej ni som är för unga för att begripa bättre och har Okej som förebild. Men snälla ni som är gamla nog. Skona oss från denna plåga. Innan jag börjar tro att dom skall lägga presenning över folkölen efter kl åtta och sitter och oroar mig för att ryssen anfalla igen.

Knutsson och Larssons Julevangelium

En Juldag i Gislaved för länge, länge sedan var jag och Larsson som vanligt ute och söp. Nä ska jag va riktigt ärlig var det inte så förbannat längesedan. Tillräckligt nyligen för att man skulle kunna begära klokare beteende än det som följer.

I vilket fall som helst vi var glada i hågen, med alla julklappspengarna i bakfickan och med ett ”par” innanför västen satt vi hemma hos min kusin Daniel. Vi var nöjda med livet. Nöjda med livet på ett korkat vis som bara en halvpackad jävel med usla framtidsutsikter kan vara. Där satt även Mange. Han surade lite över att vi hade vissa planer på att gå ut på lokal. Att vi dessutom hade planer på att gå till Gisaleparken gjorde honom riktigt trumpen. Han ville helst bara sitta och supa och garva åt gamla minnen. När det blev som allra roligast på minnesfronten måste Mange plocka fram och ta sig en dutt på sin astmaspray. I övrigt hade Mange lätt för att hålla sig för skratt. Dels för att julen e fruktansvärt tråkig och dels för att hans syskonbarn var bortskämda och krävde dyra julklappar.

Det här med att bege sig ut på lokal är inte allt för enkelt i Gislaved just denna heliga dag. I Gisleparken var det traditionell ”hemvändarkväll”. Bara namnet får mig fortfarande att spy. Inte för att jag har något emot att träffa kompisar från förr. Men jag tycker det är något förbannat tragiskt och samtidigt självgott över hela konceptet. Hur som haver skulle inte jag och Larsson behöva bekymra oss.  Daniel hade redan deklarerat att det var slutsålt i parken. Manges protester till trots så skulle jag och Larsson ändå tvunget upp till parken för att se om vi inte kunde bli insläppta trots allt. Mange surade och gick upp för att se om hans älsklingsställe Gåsen kanske var öppet.

-          Har man tur så firar inte ägarna jul, muttrade han.

Men mycket riktigt var det lapp på luckan och kalla handen när vi kom till Gisleparken. Vakterna var väl inte helt imponerade av varken mig eller Larsson. Min kusin Daniel granskades men släpptes in eftersom han hade förköpsbiljett. Med världens sämsta hållning vinglade den en och nittiofem långe Daniel Sandnesaunet in i parken. Vad göra nu? Hotellet var ju tydligen stängt. Det enda stället som egentligen är någorlunda tillfredställande i Gislaved. Vi brukade tårögt minnas Hotell Nissastigens storhetsperiod. Fy fan vad roligt vi hade haft.

Jag och Larsson lommade skamset upp mot parkeringen vid Gisleparken. Klockan var ju bara barnet denna juldag och festandet var redan över. Vi tog varsin klunk på fickpluntan men då kom dom som en skänk från ovan. En karavan av vise män. Men inte på kameler utan i taxibilar. Drösvis med taxis med pessfulla gislavedsbor på väg till parken. Uppklädda i bästa gå bort kostymerna och med nyrakade hakor vinglade gubbar i alla åldrar ur taxibilar för att vrålsupa i Gisleparken.

Jag och Larsson tittade på varandra.

-          Fan vi åker till High Chaparral, sa vi unisont. High Chaparral detta finnvedens nöjesimperium. Va fan har det dugt åt Formel 1 förare, Carola och Johnny Cash så duger det åt oss en sketen juldag. Deras bar ser ju ut som tagen ur en spagetti-western med buffelhuvud och allt på väggen. Speciellt långt kan de ju inte va. Dit hade man ju cyklat en massa gånger som liten.

Vi hoppade in i första bästa taxi. Satte oss båda två i baksätet och kommenderade att bli körda till westernstaden med rask fart. I baksätet satt vi glatt och fjantade oss samtidigt som vi drack på brännvinet som jag antingen snott eller tjatat mig till av farsan.

Det är några mil på riktigt öde skogsvägar till High Chaparral så snart var färdkosten slut. Lite synd var det ju att inte Daniel var med. Han var nämligen specialist på att sno klosterlikör på saloonen. Som han själv sa, ingen har så långa smala armar som jag. Har för mig att han har ett personligt rekord på sju flaskor på en kväll.

Taxin stannade utanför saloonen. Resan på de vingliga småvägarna hade gjort mig lite yr och illamående. Jag ställde mig och spydde direkt utanför taxin medan Larsson betalade resan. Vi skyndade mot saloonen men redan en bra bit innan dörren stod vakten och pekade nekande med ett finger. Vi vände på klacken och hann precis hindra taxin vi redan åkt dit med för att ta den, lika lång väg tillbaka. Så gick det till en välsignad jul när Knutsson och Larsson gjorde av med alla sina julklappspengar på taxiresor i den småländska midvinternatten. Värt vart enda öre.

Inbördeskrig är OKEJ

Fick boken om tidningen OKEJ i födelsedagspresent. Boken är skriven av Jörgen Holmstedt som också skrev på OKEJ. Skummade genom den ganska snabbt men jag fastnade såklart för vissa saker. Främst reportaget om thrash metal är intressant. Dels för att den musiken betydde otroligt mycket för mig när den kom. Men framförallt för att delen om thrash inte handlar så mycket om musiken utan om hur mycket skit journalisterna på OKEJ fick ta för att de inte begrep sig på denna nya genre. Thrash eller trash som man slarvigt skrev i pressen och även OKEJ i början, de kallade även Mantas i Venom för Mandos till mitt stora förtret, var tydligen för skitigt och finnigt för Anders Tengner, Stefan Johansson och främst Jörgen Holmstedt journalister på OKEJ. Inte för att jag ens som tonåring upplevde dom som journalister. Snarare ett gäng bortskämda ungar som fick glidarjobb på OKEJ.  Inte minst Tengner var jävligt duktigt på att sätta sig själv i centrum genom att yra om hur mycket polare han var med diverse celebriteter. I OKEJ-boken erkänner de tre att de inte fattade sig på denna nya subgenre till metal. Till min stora förtjusning publiceras i boken en arg insändare i fallet thrash metal. Jag har nedan skrivit av insändaren, det är mycket underhållande läsning:

Underbart är RÅTT!

Vem f-n tror Jörgen ”Thrash” Holmstedt att han är? När man inte ens har lyssnat på EPn ”APOCALYPTIC RAIDS” med HELLHAMMER, så kan man inte uttala sig om THRASH-metall. Black, Thrash och Speed-metal är ju det bästa och råaste och underbaraste som finns i musikvärlden. Hur i h-e kan han få Voi Vod till en cementblandare. Exciter till ett formel 1-startfält och Slayer otäckt dåligt? Och säger man sen att Niel Turbin i Anthrax har kräksång, ja, då har väl inte Jörgen ”THRASH” hört de 3 offren i Heavy Load, som inte lyckas med FÖRSÖKEN till att sjunga – tala om kräksång! Hoppas Heavy Load (världens sämsta grupp) kommer splittras inom snar framtid. Om vi ska vara alldeles uppriktiga, så hoppas vi att ”THRASH” Holmstedt låter bli att skriva om hårdrock i OKEJ i fortsättningen, av den anledningen att den sorts artiklar han skriver drar ner hårdrockens status och får förbudsivrarna att ropa efter censur. PS. Vi har startat en ny organistation, RAHL (Rock Against Heavy Load). Intresserad kan vända sig till OKEJ för organisationens adress. DS.

”MANOWAR OCH EXILE 4EVER”

Jag blev genast tvungen att lyssna på Exciter då ljudet av ett Formel 1-startfält är bland det bästa jag vet. Jag vet inte hur längesedan det var sedan jag lyssnade på Exciter senast men jag blev väl inte direkt besviken men det är klart att med dagens mått mätt låter dom ju förhållandevis melodiösa. Inte lika vansinnigt som ett Formel 1-startfält. Tungt sound dock, klassisk metal snarare än thrash.

Nu kan jag avslöja att bakom insändaren står ingen mindre än den jovialiske gamle Exile-basisten Mikael Pettersson. Han hade alltid något jävelskap eller upptåg på gång. Få kunde väl reta upp sig på skitsaker som han. Nu var ju thrash extremt viktigt för oss som var tonåringar då det fenomenet dök upp. Det är möjligt att han varit ivrigt påhejad av de andra Exile-medlemmarna och diverse andra ”metalfascister” från Halmstad. Men jag är tämligen säker på att han suttit vid skrivmaskinen. OKEJ som på sätt och vis stressat igång ”kriget” mellan syntare och hårdrockare (ett ämne som jag kommer utreda framöver) hade nu startat ett inbördeskrig bland hårdrockare. Och nu kommer det riktigt intressanta. Om ni tror att organisationen RAHL (Rock Against Heavy Load) var ett tomt hot är jag idag stolt att meddela att så inte är fallet. Nej för farao! Micke Pettersson gick runt till alla kompisar han hade och samlade in allt vad som fans i Heavy Load-väg. Hela Halmstad med omnejd dammsögs på plattor med ”de 3 offren” Ragne, Styrbjörn och Eddy Malms hesa försök till sång. Under mycket pompa och ståt ackompanjerade av alkohol gick sedan RAHL en lördagskväll ut på en fotbollsplan och kastade en back full med Heavy Load-plattor likt frisbees över planen. Själv bodde jag inte i Halmstad då detta utspelade sig så jag har ett par plattor med ”de 3 offren” i min hylla. Sedan ryktas det att Dennis Pålsson som under denna epok ägde ”Full Speed at High Level” vägrade skänka den till RAHL. Redan då fanns det tydligen en medvetenhet att just den plattan hade ett värde. Pengarna gick före ideologi. Men övriga titlar: Metal Conquest, Death Or Glory samt Stronger Than Evil plus affischer och singlar singlades glatt högt i skyn i den halländska lördagskvällen. Som Heavy Load sjunger i låten Saturday Night: No Wonder why I’m feelin’ high…

These boots were made for walking? Part II

OBS del 2 av 2 för del 1 se tidigare inlägg.

Till minnet av Jouko Kouva och Timo Kemppainen

Jag hade bruna snörade kängor. Skitsnygga egentligen men det var så jävla bra grepp i sulorna att de blev värdelösa för en tolvåring. Det krävdes blankis för att man skulle kunna glida på dom där och dom var ju inte lika coola som ett par, enligt farsan livsfarliga, cowboyboots.   John, Jouko, Benny och nu också Timpa stod inte bara där och hängde för att det var så jävla kul att stå och frysa i ett gathörn. Nej det här var ett perfekt ställe för deras syfte. Här gällde nämligen högerregeln. Inte för att de brukade följa trafikreglerna men denna korsning var en utmärkt plats att utnyttja denna regel. Bilar som kom nedför backen på Torggatan var här tvungna att bromsa in. Eventuell trafik från höger på Karl-Johansgatan skymdes av en ganska hög stenmur ovanpå denna höga barrbuskage. Dagens väglag med snö tvingade bilister till extra försiktighet. De smög fram och chaufförerna lutade sig framåt för att så snabbt som möjligt se om kusten var klar för att sedan dra iväg med rivstart. Detta gav tuffisarna på andra sidan den möjlighet de ville ha. När en bil kom smygandes smög någon av dem fram och tog tag i den bakre kofångaren. När föraren fick fri sikt bar det iväg i en rasande fart nedför Torgatan. Det bästa med hysset var att Torggatan avslutades med en nittiograders sväng samtidigt som den bytte namn till Linnégatan.

Först ut var Benny. Han var inte bara rödhårig utan även hackkycklingen i gänget. Dessvärre för Benny var första bilen som kom en Opel Ascona försedd med dragkrok. Detta skapade förvirring hos Benny så han tog tag med båda händerna runt knoppen istället för kofångaren. Fördelen med kofångaren var att man kunde hålla händerna brett isär vilket skapade en viss stabilitet i själva åket. Chauffören drog iväg med en rivstart. Han hade redan planerat att ta nittiograderskurvan ut på Linnégatan på bredställ. Benny hade instinktivt även satt benen tätt ihop och när en tolv år och två och en halv månad Benny Pedersen drogs med i accelerationen kom han knappt femton meter innan han tumlade runt som en klubbad säl på Torggatan.  

Dom andra tre tuffisarna skrattade elakt vi andra som stod precis där Benny fallit såg chockat på när Benny reste sig upp rättade till det rufsiga håret och gjorde allt för att se oberörd ut.

-          Kolla på dumma Benny han tog tag i knoppen, garvade Timpa på göteborgska. Han hade nämligen bott där innan han flyttade till Gislaved. Vilket gjorde honom till en tuffis automatiskt. Att Benny gjort några desperata försök att rädda situationen genom att sära på benen en aning ovigt i dom styve jeansen gjorde det hela ännu roligare tyckte åskådarna. Benny skyllde på sina boots. Dom var för bra helt enkelt. Producerade inte det rätta glidet.

Strax följde John och Timpa. De båda klarade sig bra mycket bättre än Benny men föll båda spektakulärt i svängen ut på Linnégatan. Särskilt Timpa hade tur då han tumlade över på andra sidan vägbanan i kurvan. Ett möte hade kunnat få dödlig utgång.  Jouko som var tuffast av dom alla, en av de tuffaste i hela Gislaved faktiskt, skulle nu visa vem som va bäst. Fastän vi bara gick i mellanstadiet fanns det vissa långt upp i mustasch o moppeålder som var rädda för Jouko. Han var ganska liten och hans svenska var bristfällig. Hans röst var hes och så var hans skratt. Jouko kunde se riktigt farlig ut. Men nu log han som en sol åt de andras misslyckanden. Då kom Edlund ner för Torgatan i sin flotta Mercedes. Han jobbade med go-kart och va inte direkt känd för att vara lätt på gasfoten. Jouko såg sin chans och hoppade på tåget. Det bar av i en ryslig fart ner mot svängen och alla höll andan men Jouko som kom från norra Finland var erfaren vad det gällde avancerad snölek. Han parerade alla små kast elegant och gjorde sig redan innan kurvan beredd genom att luta sig en aning inåt. Väl i kurvan, som Edlund tog på ställ med välbehag helt ovetande om sin fripassagerare, sträckte Jouko även ut det bootsförsedda vänsterbenet tjusig. Hade han haft vita boots istället för svarta hade man kunnat missta honom för Ritchie Blackmore. Det påminde lite om hans pose som man sett på bilder i Poster. Jouko tycktes klara kurvan och försvann bakom husen ut på Linnégatan.  En bra stund senare dök åter Jouko upp som hest förkunnade att han åkt hela vägen bort till Gullviveskolan innan han tappat greppet. Men nu hade de andra lärt sig genom att studera mästaren. Till Joukos stora förtret klarade nu hela trion till och med Benny kurvan och det här gillade han inte alls. Han ville givetvis befästa sin roll som den jävligaste av dom alla. Nu när i stort sett vem som helst klarade buset var det inte lika roligt länge. Så medan dom andra tre gjorde åk efter åk satt Jouko på muren och tog en cigg. Han skrek lite surt och hest åt oss på andra sidan gatan att vi skulle försöka men vi skyllde på att våra töntiga skor inte var lämpade för ändamålet. Sanningen i mitt fall var att jag inte vågade. Inte så mycket för att man var rädd för att slå sig, det såg ju jättekul ut, utan för att man var rädd för att det skulle kunna bli ett jävla rabalder om någon vuxen fick reda på det hela. Jag och några till var ju dessutom skolpoliser och det hade just varit grant att åka dit för trafikförseelser som denna. Den utlovade resan för skolpoliser till Liseberg i maj hade definitivt varit i riskzonen. Det här var inget som Jouko, John, Benny och Timpa behövde bekymra sig över. De hade inte ens kommit på tal som skolpoliser. Nu kom de tre busarna tillbaka till Jouko efter ytterligare en mer eller mindre lyckad tjuvresa bakom varsin bil. Jouko blängde. Han var inte alls nöjd. Kanske skulle han behöva klippa till någon bara för att hålla respekten uppe. Men då dök den upp som en skänk från ovan. Mitt uppe på toppen på Torgatan anslöt Södra Långgatan och där låg polisstationen. Den svartvita Volvon brådskade och svängde ner åt vårt håll. Blåljusen var inte på dock. Förmodligen bara ett rutinuppdrag. Kanske lägenhetsbråk nere på det mindre fashionabla området Trasten. Strax innan korsningen gjorde Tommypolisen, han kallades så i ett ord, ett litet släpp. Jouko såg sin chans och satsade efter polisbilen i samma ögonblick som Tommypolisen gjorde en kortis med siren och blåljus för att slippa stanna i korsningen och tryckte gasen i botten. Då var redan Jouko Kouva på plats med ett stadigt grepp om kofångaren. I rasande fart bar det iväg ner mot den berömda svängen. Joukos min var en aning ansträngd och koncentrerad. Håret stod rakt bakåt han hade inte mössa på sig det hade inte tuffisar. Hans ansikte blev måltavla för virvlade snö och blystinna avgaser. Jouko kisade kurvan närmade sig våldsammare och snabbare än någon gång tidigare. Tommypolisen gjorde åter en ny kortis med blink och tut strax innan kurvan för säkerhets skull. Det hela var en syn för gudarna. Här kom en polisbil på vinterunderlag med en hastighet som endast ett utryckningsfordon kan komma undan med. Jouko lutade sig kraftigt åt höger, det påminde om en burkslav i ett sidvagnsmotocrossekipage. Hans vänsterben influerat av Blackmore fick jobba än värre än tidigare när polisbilen svängde häftigt ut på Linnégatan. Jouko kastades häftigt åt vänster. Den på insidan vassa kofångaren skar genom hans vantar men Jouko vägrade släppa taget. Smärta betydde ingenting för Jouko i fall som detta. Jouko klarade kurvan glansartat och polisbilen satte av i rasande fart ut på Linnégatan. Jouko hängde i. Allt för att behålla sin rättmätiga roll som tuffisarnas tuffis. Alla var imponerade och det snackades över hela jul och nyår om bragden.

Kom ihåg en sak. Om du av någon anledning skulle få lust att rota i gamla polisregister för att se hur många gånger som Jouko Kouva färdats med polisbil. Så kan du åtminstone lägga till minst en resa.

These boots were made for walking? Part I

Till minnet av Jouko Kouva och Timo Kemppainen

Det var bara några dagar kvar till jul och inom kort skulle sjuttiotalet övergå i åttiotal. Med viss förväntan såg man fram emot åttiotalet. Alla tycktes vara lite trötta på sjuttiotalet. Det snackades allt mindre om valutgången och Harrisburg. Bron ut till ön Tjörn skulle fortfarande stå i sin prakt i nästan en månad till.

I normala fall skulle det stora samtalsämnet vara hur långa köerna var och hur mycket folk handlade på affären Matcity i Gislaved.  Matcity var den självutnämnda köttspecialisten i köpingen och innan jul var det omöjligt att ta sig både in och ut ur affären.

Karlar med lite stake såg till att inte ha med den biten av julen att göra.

-          Jag går inte in där, löd farsans uttalande kort och gott. Jag klarar mig utan både julmust och skinka om det skall va på de där viset. I nästa ögonblick kunde han liggandes på soffan sänka en flaska Apotekarnes Julmust i tre klunkar.

I år behövde han emellertid inte bekymra sig över detta. Den förste juli hade nämligen Matcity brunnit ner till grunden. Desperata försök att bygga upp affären i tid till jul hade gjorts men tiden var för knapp. Ett skal stod färdigt på samma plats som den gamla affären men inga väggar eller tak hade ännu kommit på plats.

Inne på det blöta skithala betonggolvet turades Jonas ”Jonte” Svensson (Jonte uttalas med O och inte Å som jag har märkt är brukligt i andra delar av landet) och Timo ”Timpa” Kemppainen om att cykla runt på ett cykelvrak utan däck på bakhjulet. Det slirades och sladdades brett inne på byggplatsen som var tom. Det var tidig kväll i Gislaved, det var kolmörkt och det låg mycket snö.

Matcity låg i hörnet Karl-Johansgatan/Torggatan. Jag bodde högst hundra meter därifrån på Torgatan 5 A och hade storögt sett hur lågorna sträckte sig mot skyn mindre än ett halvår tidigare. Nu stod jag, Roger ”Ragge” Andersson och Tommy Hauta-Aho och stirrade håglöst på hur Jonte åkte i backen för femtioelfte gången. Timpa tog över cyklandet en stund men kastade snart cykelvraket fem tio meter. Nu var det slutlekt. Jonte och Timpa kom och ställde sig bredvid oss och funderade på vad nästa bot skulle vara mot vintertristess. På andra sidan gatan satt Mikael Gustavsson uppflugen i ett träd. Han gillade att fiska och att klättra i träd. Mikael kastade en och annan snöboll och varvade det med att apa sig i största allmänhet genom att hänga och klänga i grenarna. Då kom Micke Malkolm lommandes. Han var på väg med bestämda steg mot OJ-OJ:s Korvbar. Han hette egentligen Mikael Malkolmsson. Han var två år äldre än oss, hade tics och stammade. En kort, bastant kille med snus innanför läppen och bred röv innanför jeansen. Han älskade korvkioskmat men Mikaels amatörmässiga trädfjantande fick honom på andra tankar. En gång fick jag stryk av Malkolm för att jag inte hämtade en bandyboll som han hade dammat iväg över en hel jävla innergård. Dealen var den att Micke Malkolm skröt om hur långt han kunde slå bandybollar. Jag trodde honom inte men han lovade att visa om jag hämtade bollen. Jag hade i och för sig lovat att hämta den men ångrade mig när jag såg hur långt den for. Jag förtjänade stryk helt enkelt. Åtminstone tyckte alla inklusive jag själv det då.

Micke Malkolm retade sig på hur oproffsigt ”Lill-Micke” rörde sig bland grenarna och bestämde sig genast för att visa hur det skulle gå till.

-          G, gå genast ner från trädet, stammade Malkolmsson med beordrande stämma. Jag ska visa dig hur man gör. Gustavsson kastade sig ner från trädet och landade i en snödriva. Han vågade inte käfta med Malkolm trots att de kände varandra väl. Mikaels storasyster hade ihop det med Malkolms brorsa. Kanske var det just för att de kände varandra väl som den yngre och mindre av de två Mikael genast gav upp utan en fajt. Malkolm klättrade ganska enkelt upp i trädet sin kroppsbyggnad till trots. Mikael den mindre kom över till oss som stod på andra sidan gatan och såg frågande ut.

-          Han skall visa mig ett och annat, sa Mikael och log lite elakt. Ska bli kul att se den där lilla köttbullen klättra i träd.

-          N, n, n, nuu ska ni få se jävla skitungar, stammade Micke Malkolm fram till oss från andra sidan gatan hängandes i båda armarna i en rejäl gren som stod i nittio graders vinkel ut från trädstammen. Jackan och tröjan hade åkt upp så magen var bar. Vi fnissade alla utom Timpa som inte var det minsta rädd för att få stryk av Malkolm. Han gapflabbade istället.

Till vår stora förvåning började den till synes oatletiske Mikael Malkolmsson svinga sig fram och tillbaka för att strax få upp bra sving på grenen. Herregud nu insåg vi att Malkolm tänkte använda grenen som en barr. Något liknande hade åtminstone jag bara sett på tv tidigare. Då var det den söta och en tredjedel så tunga Nadia Comanechi och inte en snusande tjockis som hängde i ett träd. Malkolm hade nu tillräkligt med fart för att göra en full trehundrasextigraders snurr runt grenen. Vilket han gjorde

- Dä, dä, där fick ni nåt o tänka på, flåsade den ansträngde Malkolm fram när han släppt taget från grenen bara för att fortsätta sin färd ner mot OJ-OJ:s Korvbar.

Förstummade stod vi där. Vilken akrobat han var. Inte minst Mikael Gustavsson som hade sett fram emot ett fiasko var både förstummad och besviken. Men vår uppmärksamhet skulle snart vändas snett över vägkorsningen. Från ingenstans hade dom dykt upp klassens tuffingar, Jouko Kouva, John Lorenzen och Benny Pedersen. Dom rökte. Timpa sprang genast över för att bomma en cigg. Han tillhörde också det tuffa gänget. Dom hade alla cowboyboots.

fortsättning följer

Once upon a time in Gislaved part III

obs del 3 och sista, för del 1och 2 se tidigare inlägg

Vaktmästaren hade tagit av sig GSK-jackan, hällt upp en kopp rykande lärarrumskaffe och skulle just lägga in en ny färsk men lika gigantisk pris snus. Att vaktmästaren snusade tyckte inte lärarna inte om. Svagsinta barn som tyckte vaktis va en tuffing kunde ju ta efter. Då ringde telefon igen. Hotlinen från kommunhuset, ni vet, och den här gången var signalen väldigt ilsken. Norrbom lärare för klass 5 A och en riktig jävla surgubbe lyfte telefonen. Lärare, kuratorer och övrig personal höll andan. Ingen vågade sörpla på kaffe eller bita i en knastrig kaka. Öronen spetsades. Personen i andra änden på linjen var uppenbarligen mycket upprörd. Utan ett ljud sträckte surmulen Norrbom, som mer än gärna drog skolbarn i örat, över luren till vaktis.

Vår arme vaktmästare suckade vad hade nu hänt. Hade snöbollskriget brutit ut igen. Det hade ju för fan bara gått tre minuter sedan han satte stopp för ofoget.  

Vaktmästaren tog luren och förberedde sig på en kvalificerad utskällning. Vilket han också mycket riktigt fick. Tystnaden var fortfarande påtaglig i lärarrummet. Vaktis svarade med korta fraser som. – Ja. – Jo jag förstår. – Jag kommer genast. – Ja, jag skall försöka få med mig assistans. – Inom kort, ska bli, avslutade samtalet.

Lärarna satt och tittade storögt, uppskrämt och förvånat på varandra. Det lustiga var att i allt allvar och elände så verkade vaktmästaren tycka att det va något lustigt i det hela. Han log och ansträngde sig för att hålla sig för skratt, det märktes tydligt. Det töntiga lärarkollegiet var förbluffat.

-          Ok, jag behöver några frivilliga, sa vaktis till kollegiet som alla genast började se väldigt upptagna ut. De va kommunhuset som ringde ungjävlarna har ställt till det ordentligt nu. Vi måste rycka ut. Norrbom låtsades vara djupt försjunken i Värnamo Nyheter och tänkte inte gå ut. Dessutom var det ju på tok för rysligt väder och hans trenchcoat hade inte riktigt torkat då det snöat ymnigt under hans cykelfärd till skolan. Syslöjdslärarinnan ”Halta Lotta” såg som vanligt ut som ett psykfall och stirrade håglöst ut genom lokalen. Lotten föll på några av de manliga lärarna och skolans psykolog, Karl-George, att göra ingripandet.

Vad var det då för fruktansvärt som väntade skolans vuxna. Hade alla dessa missanpassade ungar ballat ur totalt och anfallit kommunhuset? Hade de snöbombarderat de stackars folkvalda som satt där på sina feta rövar tog halvhjärtade beslut för höga löner?

Svaret på den frågan är både ja och nej. Inte så mycket som en enda snöboll hade träffat Gislaveds fästning kommunhuset. Likt förbannat hade barnen lyckats få kommunhuset att rämna.

Vaktmästaren som var den ende som hade nån hum om vad som väntade ”polispatrullen” gick och småfnittrade hela vägen ut mot brottsplatsen. Snuset rann i käften på honom. Detta förundrade och retade lärarna lite smått som var betydligt mer väluppfostrade och ordentliga än en sketen vaktmästare. Karl-George hade virat en halsduk runt huvudet så att bara hans ögon och stora krulliga hår stack upp. Han såg ut som Art Garfunkel.

Det som för vaktmästaren var lite lustigt kom som en chock för den akademiska eliten av ”polispatrullen”.

Det som de smått tårögda politiker, arkitekter och socialsekreterare trott var snögubbar visade sig vara inget mindre än infernaliskt stora snökukar som skolbarnen byggt. Nu stod dryga dussinet ståtliga fallosar i snö och dominerade deras utsikt. Tony Larsson och Johan Olander som var ovanligt långa för sin ålder hade lyckats bygga riktigt höga dolmar. Säkert närmare två meter och med rejäla skaft. Raka som furor med saftiga ollon. Båda två var konstnärligt lagda så det rörde sig om naturtrogna avbildningar i deras fall. Tony satt på marken med ett ben på varje sida av sitt falloskonstverk och låtsasrunkade med dubbelhandsfattning. Ivrigt påhejad av övriga ungar som skrattade så de knappt kunde andas.

Lastbilschaffisar som passerade ute på Nissastigen tutade uppmuntrande och glatt åt eländet. Lika glatt blev det inte när vaktmästaren, skolpsykologen och lärarna kom. Okynnesbyggena skulle genast rivas. Det spelade ingen roll att klockan ringde in och nästa lektion skulle börja. Ingen fick lämna området innan alla spår av sexuell perversion hade utplånats. Kreativitet på det här planet var tydligen på tog för moget för årskurs fem elever. Åtminstone enligt lärare och politiker.  Men stackars vaktis som fick genomlida det hela med myndig min när han egentligen bara ville garva åt eländet.

Så kunde det gå till när ett ofrivilligt kreativt barnuppror beordrades ner av de folkvalda i Gislaved en vinterdag i slutet av sjuttiotalet.

Once upon a time in Gislaved part II

OBS del 2, för del 1 se gårdagens inlägg.

Jari gick också i femman. 5 C för att vara exakt. På pappret den näst jävligaste klassen på skolan. Jävligast var 5 B som jag gick. Jävligast i mannaminne om man skall vara ärlig och att kvalificera sig för det i Gislaved på sjuttiotalet det var inte enkelt. Skillnaden mellan 5 A, 5 B och 5 C i jävlighet var ytterst marginell men B-klassen var värst. Jari gjorde väl inte så mycket väsen av sig. Han sket i allt som hände på lektionerna och satt och ritade bilder på krig hela dagarna. Bilderna var inte speciellt talangfulla för en elvaåring men Jari såg inte heller ut som en elvaåring. Han såg ut som han var runt arton. Även om Jari ritade krig hela dagarna tyckte han att det var för barnsligt med småungefasoner som snöbollskrig på rasten. Nej sådant trams höll inte han på med. Han var stor, tjock, hade glasögon robust finskt halvblont hår i sidbena och rökte cigarr. Jo ni läste rätt han rökte cigarr. Inte en liten jävel utan en stor jävla cigarr. Han hade en ful skinnpaj och han stod på andra sidan skolan ut med vägen där man inte fick stå. Handskar ägde han inga så händerna var illröda av kramande av snöbollar. För även om Jari inte var med i det kaotiska snöbollskriget som vaktmästaren just höll på att avstyra så kastade han snöboll. Fast istället för att kasta på sina klasskamrater, inte för att han hade några riktiga kamrater, så stod denne brådmogne elvaåring och kastade snöboll på framrutan på lastbilar som passerade. Chaffisarna blev ju självklart vansinniga men det var inte riktigt läge att i snömodden tvärnita med en långtradare som just fått upp farten för en backe bara för att läxa upp en cigarrökande byfåne.

Fred hade slutits i snöbollskriget och vaktis lommade tillbaka till kafferasten. Från kommunhuset kastades det fortfarande arga blickar men det övergick snart i småleende när det konstaterades att de nyss så krigiska barnen, efter vaktmästarens order, gått över från hatiskt krig till att bygga oskyldiga snögubbar. Kanske tyckte till och med gubbarna och kärringarna på kommunhuset att det nästan var lite gulligt mitt i fikarasten.

Jari stod alltjämt och matade hårt packade snöbollar mot oskyldiga lastbilsvindrutor samtidigt som han blossade på sin feta cigarr.

Runt hörnet på skolan stod Bergenholtz Buss och plockade upp klass 6 A som denna dag skulle åka till badhuset. Bergenholtz själv körde bussen och var en alltid lika glad herre med grått skägg och tjocka glasögon med svarta bågar. Väldigt lik Christer Glenning faktiskt. Han tycktes gilla att köra ungar till och från badhuset. Bussen var av det mindre slaget som precis rymde en skolklass och även om det kunde var lite stökigt så tappade Bergenholtz sällan eller aldrig humöret.

Bussen fylldes snart och svängde ut på Nissastigen med riktning mot badhuset. Längst fram stod Hallis bredvid Bergenholtz och spexade. Han hade lika tjocka glasögon som Bergenholtz och fast man egentligen inte fick stå i bussen lät han honom hållas. En glad busschaufför ställer ju inte till bråk i onödan. 

Nu bar det sig inte bättre just denna fagra vinterdag än att Gislaveds gladaste busschaufför inte hann köra mycket mer än sjuttiofem meter innan en enorm och hårt packad snöboll landade mitt på vindrutan. Avlossad av en ”artonåring” ivrigt blossande på en fet cigarr. Bergenholtz tappade allt på en halv sekund. Var det kanske ett dolt uppdämt hat mot alla dessa jobbiga barn som han hade fått stå ut med i hela sitt yrkesliv som nu kom upp till ytan. Han tvärnitade bussen och kastade sig ut mot Jari. Normalt sett hade Bergenholtz känt igen Jari som en elev och lugnat ner sig. Men Jari hade ju aldrig varit med på någon gymnastiklektion. Han hade definitivt aldrig åkt med till Gislebadet. Bergenholtz gick helt enkelt fram och sänkte denne, i hans ögon, cigarrökande unge man med en välriktad höger och gick därifrån. Jag vet att det snackades om i efterhand att Bergenholtz Buss skulle bli av med badhuskörningarna men så blev aldrig fallet. Dels var det inte konstigt att Bergenholtz trodde att Jari var närmare tjugo och dels hade Jari slagit ner sin lärare Gösta Krusebrant inte så långt tidigare. Förmildrande omständigheter med andra ord. Det skall tilläggas att Gösta var gammal murare och inte alls någon liten tönt till småskolelärare. Han hade labbar stora som dasslock, rejäl kroppshydda och Edvard Persson-dialekt. Men det var ingen match för Jari och Jari var ingen match för bygdens jovialiske busschaufför. Medan Jari låg och kved på trottoaren höll snögubbarna på den demilitariserade zonen på att ta form.

fortsättning följer 

Once upon a time in Gislaved Part I

Sjuttiotalet närmade sig sitt slut. Jeansen hade gått från vida till stuprör. Det var John Travoltas fel. En och annan unge hade antingen föräldrar som inte fattade nåt eller föräldrar som inte hade råd. Dessa olyckliga barn gick fortfarande i vida jeans och blev tråkade till den milda grad på skolgården. Idag spelade det emellertid inte någon större roll snön hade fallit och alla utom någon enstaka tuffing hade termobyxor över jeansen.

Johan Orreskolan i Gislaved var belägen precis bredvid Nissastigen eller riksväg 26. En av de mest olycksdrabbade och trafikerade vägarna i Sverige. Tung trafik flöt ständigt förbi den gamla tegelbyggnaden som faktiskt såg ut som en skola på riktigt.

Dieselröken spydde svart ur långtradarna och det blev inte bättre av att de som kom norr ifrån hade en ganska kämpig uppförsbacke där ett par nedväxlingar gjorde att skolgården blev än mer indränkt i förgiftande avgaser. Kanske spelade det inte så stor roll. Skolan låg på en av de högsta punkterna i Gislaved. Tittade man österut kunde man se hur den stora gummifabriken låg där och ständigt rök.

Skolgården var egentligen under all kritik. Den ena sidan vände sig mot riksvägen och där fick vi inte vara. Den andra sidan hade en asfalterad plan som användes för fotboll, landhockey, hopprep och slagsmål på rasterna. Inte undra på att man hade skrubbsår jämt med en sådan lekplats. Själva planen var inte ens plan utan lutade nedåt emot den gamla unkna gymnastiksalen. Eller rättare sagt de gamla unkna omklädningsrummen till gymnastiksalen. Allt var gammalt och slitet. Johan Orreskolan byggdes innan kriget och min farsa har också gått där.  Inne i duschrummet fanns det några konstiga badkar som kändes väldigt läskiga. Det hela påminner om bilder jag senare sett från mentalsjukhus.

Ett stenkast från skolan låg kommunhuset. Då fortfarande ganska nytt och väldigt modernt. En trevånings betongklump som signalerade makt men inte såg klokt ut enligt de flesta Gislavedsborna. Stenkastet mellan skolan och maktbygget där låg ett litet kuperat grönområde. Som gjort för att användas av mellanstadiebarn. Men där fick inte vi leka. Nej vi var förpassade till asfaltsplanen som åtminstone förorsakat en hjärnskakning på min klasskompis Tony. Bollspel var strängeligen förbjudet på grönområdet. Snöbollskrig fanns inte på kartan. Även fast man gick i femman fattade man att det hade att göra med kommunhuset. Ja kanske inte så mycket huset i sig men de människor som satt i huset och de fönsterrutor som satt i huset. Jag tror inte en fotboll eller snöboll i världen skulle kunna ha sönder de där fönstren. Möjligtvis en av Svenska Hockeyförbundet godkänd och välriktade matchpuck.

De ringde ut för rast. Dagens första. En 25 minuters rast. Som väldrillade brandmän for skolans barn främst killar ut i korridoren för att hoppa i termobyxorna och kasta sig ut i kramsnön. Det hade inte gått många minuter innan ett storskaligt snöbollskrig gjorde den förbjudna zonen till ett slagfält. Kaos som i ett riktigt krig. Ingen vet riktigt om man just kastat något på fienden eller en allierad. Ett snöbollarnas Stalingrad i miniatyr. Dom flesta tjejerna stod bara och tittade på. Petra, Ann-Charlotte och Ulle rökte. Vaktmästaren hade knapp hunnit hälla upp en kopp kaffe innan telefonen ringde. Hotline mellan kommunhuset och skolan. Med en gigantisk pris snus innanför läppen och sin GSK-täckjacka fick han gå ut och avstyra buset. Sådant befattade sig inte lärarna med. Kanske vågade de inte. Johan Orreskolan bestod inte direkt av eliten till elevmaterial den här vintern. Vaktis suckade tungt när han lommade mot det snöbeklädda grönområdet för att kväsa upproret. Föga anade han då att det inte var sista gången på 25 korta minuter han skulle behöva avstyra hyss på den just demilitariserade zonen mellan skolan och kommunhuset.

fortsättning följer

Farsan retar sig på ”hårdrockare”

Härom året satt farsan i köket och bläddrade genom en av de stora kvällstidningarna. Han hade ett av sina par bensinmacksläsglasögon på näsan. Få personer kan ta sig från första sidan till sista sidan på så kort tid och ändå ha mer eller mindre kvalificerade åsikter om att något är för jävligt. Det kan va allt från läget i mellanöstern till att Zlatan har gjort bort sig.

Jag noterade att det gick en aning saktare än normalt mot slutet, någonstans vid nöjessidorna, något som han normalt brukar göra jättehopp över.

Väl klar med sista sidan var det dags för dagens förbannelse:

-          Faaaan, börjar han på småländska, alla jävlar har ju blivit hårdrockare nuförtin. Så var det inte förr. Det finns en bestämdhet i det han säger och han fortsätter.

-          Jag minns förr när ni var hårdrockare, säger han och pekar åt mig som står och bläddrar i sportdelen som han givetvis läst först. Ni va inte många och nu är varenda jävel hårdrockare, fortsätter han och han är upprörd.

Jag minns inte om detta var i samband med AC/DC/Iron Maiden på Ullevi eller någon upplaga av Sweden Rock Festival. Men poängen är hur rätt han har. Diverse kändisar och tv-personligheter yrar glatt om att ”Dom har varit gamla Hårdrockare” . Va fan det är väl ingenting man har varit endera är man det eller också är man det inte. En gång champ alltid champ säger man ju.

Faktum är att farsan och morsan har koll. De fick skjutsa mig och en liten skara polare till Stockholm men främst Göteborg stup i kvarten innan vi ansågs tillräckligt gamla för att ta oss dit själva. Dom har till och med varit med på vissa konserter. Band som de nyss nämnda drog ju inte ens hälften så mycket folk på 80-talet som nu och det kan inte endast bero på att det är en ny generation som upptäckt banden i fråga. En del av de som har varit ”gamla hårdrockare” ljuger helt enkelt. Dessutom har dom ju totalt bommat att hårdrock är minst lika mycket livsstil som musik. Det hela börjar bli oroväckande likt Bruce Springsteen konserter. Mona Sahlin får VIP-biljett till ”the Boss” eftersom hon är ett fan. Men när hon intervjuas har hon inte fler skivor med Springsteen än vad jag har. Det är ju patetiskt. Både att jag har fler ”the Boss” skivor och att hon har mage och ta plats från ett riktigt fan.

Att snubbar som Jonas Åkerlund och Johan Renck är/”har varit” hårdrockare vet jag. Det är inte den typen av lirare jag och farsan syftar på. Nej här är det alla dessa tvålfagra fjantar som är programledare, banktjänstemän och mediaprofiler. De som har satt sig själv över hårdrocken. De som hade lammullströja på gymnasiet istället för DIO-tröja. De som tycker att de är lite kitsch med hårdrock. Dom som vill ha del av kakan men inte dela med sig själva. Vi RIKTIGA HÅRDROCKARE nosar oss till en fejk redan 800 meter från konsertplatsen. Vi vet vilka ni är, Beware!

Vad kom först Pansarvagnen eller Iron Maiden?

Enkelt, säger du med myndig min, lutar dig bakåt i fåtöljen och tar ett teatraliskt bloss på din cigarill.

- Pansarvagnen debuterade i första världskriget och Maidens debut dök inte upp i butik förrän våren 1980. Är du lite slugare än så säger du: Nej, nej, nej för helvete Bosse, tortyrredskapet Iron Maiden hade ju funnits i århundraden innan pansarvagnen ens var påtänkt. 

En av dina nördigaste kompisar, en sån där jävel som alltid har rätt enligt sig själv, har ju här även hunnit inflika att det redan på sextiotalet fanns ett band vid namn Iron Maiden som spelade hårdrock men som inte kom i närheten av den succé som Steve Harris och grabbarna nått.

Denna text skall dock försöka reda ut eller åtminstone belysa ett helt annat fenomen. Fenomenet huruvida uttråkade småpojkar (och kanske ett och annat flickebarn) runt om i världen blivit intresserade av stridsvagnar, bombplan och fälttåg för att de lyssnat på idiotiska hårdrocktexter. Eller om de redan innan de hade hört talas om Bruce ”The Air Raid Siren” Dickinson mycket väl visste vad en ”Air Raid Siren” var för något. Var Sabaton intresserade av krig innan de hörde hårdrock? Och vilket är mest idiotiskt egentligen i denna moderna ”Hönan eller Ägget”-historia.

Jag går ut och erkänner det själv. Jag var helt tokig i stridsflygplan innan jag hade hört dessa plåtfåglar besjungas i välbehag. Jag har nyligen suttit och funderat på en handfull skivomslag med stridsflygplan och bland annat retat mig på vissa detaljer. Så illa är det. (Jag lovar att återkomma till detta ämne inom snar framtid). I mitt fall är jag dock så gammal att banden på sjuttiotalet, när jag började lyssna på hårdrock, inte sjöng om krig på det viset. Det finns säkert undantag som jag inte känner till men en låt som t ex ”War Pigs” är ju varken krigsförhärligande eller någon jävla historielektion som de senare varianterna.

Det börjar i och för sig hända saker redan på sjuttiotalet. Vi har ”Bomber” med Motörhead i slutet av årtiondet men redan i mitten av 70 sticker ett band ut hakan rejält. ”ME-262” med Blue Öyster Cult är något av en förtrupp till vad som komma skall. Detta är samma år som ABBA slår igenom med att göra pop av slaget vid Waterloo. Blue Öyster Cult är betydligt mer historiebeskrivande i sin text än vad Lemmy och grabbarna är. Teoretiskt sett skulle Motörhead kunnat sjunga ”Bulldozer” eller något liknande istället för ”Bomber”. Apropå Lemmy förresten. Även om hans krigstexter oftast är av det mer poetiska och pacifistiska slaget är det väl ingen som ifrågasätter hans historiekunnande vad det gäller krig. När Steve Harris däremot börjar skriva texter om t ex Alexander den Store blir det lika sömnigt som på en historielektion på högstadiet. Det känns mer som en föreläsning än poesi. Nu skall vi väl inte höja någon av dessa amatörhistoriker till skyarna direkt. Men inte heller förringa deras influens på dumma barn och ungdomar.

Både Bruce Dickinson och Lemmy har i tv och/eller press fått uttala sig som nån form av ”experter” på flygplan från andra världskriget. Sånt imponerar ju på hårdrockare i alla åldrar.

Nästa steg i krigsmetal är genren där texterna blir peppande och/eller rena instruktionsböcker i krigföring. Tacka fan för att man inte behöver allmän värnplikt längre i det här landet. Det är ju bara att bränna på ”War Ensemble” med Slayer på högsta volym istället för att sätta på flyglarmet när ryssen kommer. Sveriges alla hårdrockare skulle göra, en i och för sig regelvidrig men välmenande, honnör och kasta sig yrvaket ut i fält mot den lede fi. Finnarna kan ju köra Impaled Nazarene för samma effekt.

På det internationella planet har jag viss erfarenhet på området. Jag var i England och gjorde några spelningar för drygt tio år sedan. Eftersom allt var på total nollbudgetnivå (vi fick bland annat betalt i White Star Cider på ett ställe) så bodde vi hemma hos andra band och deras kompisar. Gästvänliga i sin enkelhet som bara engelsmän kan bli blev vi väl omhändertagna och mådde bra trots att de känns som att fukten engelska tegelradhusen suttit där sedan Churchill bestämde.

Hemma hos en av våra vänner var stället fullkomligen nerlusat med böcker om Stridsvagnar, andra världskriget och Hitler. De var ju inte utan att de kändes lite knepigt men det visade sig att trummisen i bandet var historielärare på gymnasienivå.

Det här var nog första gången jag på allvar började fundera på huruvida hårdrock med Iron Maiden i spetsen verkligen kunde bidraga till ett krigsintresse som sedan tvingar fram ett historieintresse. Jag började fråga ut grabbarna lite om kriget och hur man ser på ämnet Historia i skolan. Engelsmännen tycks hysa någon sorts hatkärlek till det tredje riket. Det är som om tyskarna och andra världskriget givit dom möjlighet att i 1000 år njuta av segerns sötma. Något som aldrig hade hänt om inte Tyskland varit klantiga nog att starta andra världskriget. Engelsmännen vill inte ha det ogjort men för den skull är de inte nöjda med nazister. Men Hitler gav dom möjligheten att ge Fritz på truten en gång för alla och för det är de honom evigt tacksam. Att Steve Harris och kompani med jämna mellanrum tittar tillbaka på kriget och skriver texter om detta är dels en hyllning till de som räddade deras regniga paradis undan sauerkraut och knödel. Dels är det en påminnelse om nattbombningar och Dagen D till dom på andra sidan kanalen. Det är klart att mången håglös yngling går igång på det.

Jag antar att Maiden under de tyska datumen av ”World Slavery Tour” (och även reprisen häromåret) inledde giget med Churchills tal som avslutas med ...we shall never surrender! Ett sätt att påminna tyskarna om vem som bestämmer. Hur hade de sett ut om saker och ting hade slutat annorlunda. Hade vi fått hålla tillgodo med att Accept inlett sina konserter med ett rungande Hitlertal. För att sedan se dom rusa in som skållade råttor på scen iförda SS-uniformer i skinn alla utom Udo som givetvis bär fallskärmstruppernas stiliga kamouflage. Vem vet? Eller hade historien format ett helt annat mode för metalheads. Hade Accept sett ut som ett välekiperat syntband med snedlugg och ridstövlar? En sak är väl säker att Udo hade aldrig behövt anstränga sig för att sjunga på engelska om så hade varit fallet.

Shape of things to Come

Hej mina vänner! Ivrigt påhejad av en nyfiken beundrarskara på cirka sju personer har jag äntligen tagit steget ut i bloggvärlden. Här kommer ni kunna läsa om viktiga ting som Formel 1, Hårdrock och sunt Bondförnuft.

De sistnämnda kanske de som känner mig skulle namnge ”Sånt som Skägget retar upp sig på helt i onödan” andra skulle kalla det politik. Men eftersom jag inte på något vis vill beblanda mig med de kräk till yrkespolitiker vi har i denna värld så föredrar jag att beblanda mig med bönder.  

Hårdrocken kommer jag delvis att ge lite nya vyer genom att bland annat se på den ur ett vetenskapligt perspektiv. Inte en massa pladder om nya skivor och vem fan som visade sin röv på nåt mediokert gig senast utan mer djup i det hela. Teorier som skulle ge Nobelpriset i fysik om de hade varit lite mer öppna för nytänk. Häng med framöver så kommer ni förstå vad jag menar och du ha miniräknaren och historieboken redo.

Formel 1 inleder jag genom att publicera min lista över de 50 coolaste F 1-förarnamnen genom tiderna. En baggis tycker ni men jag har hållit på med den här listan i flera år faktiskt. Under denna tid har jag blivit utsatt för lobbying och mutor men jag har stålsatt mig och är nu övertygad om att jag har rätt.

Listan började med 115 namn och sedan dess har en efter en fallit ifrån. En och annan världsmästare får se sig slagen i det här loppet.  För att hålla er alla på sträckbänken kommer jag presentera 5 förare i veckan.

Det finns väl risk för att jag gör utflykter i andra ämnen än de tre ovannämnda och det förbehåller jag mig rätten att göra. Avslutningsvis har rättstavningsprogrammet när jag skrivit denna text påpekat för mig att jag har använt mig av både talspråk och invecklat byråkratiskt språk. Är jag så jävla simpel att ett sketet jävla ordbehandlingsprogram kan avslöja mina stildrag på fem minuter. Tydligen är det så illa.

Coming Soon

Fast Loud Proud, Skäggets blogg om:
Formel 1, Hårdrock och sunt Bondförnuft.